Ur Ingwar Gustavssons arkiv

Systrarna Leksell växte upp i ett prästhem, som barn till Björskogs Kyrkoherde Leksell. En broder till dem var den kände siluettklipparen Johan Leksell som har ett minnesmärke värt att se på vid Björskogs kyrka.

Fadern hette utöver Lars Johan Leksell, också Zefyrinus, och brodern, siluettklipparen, hette också Laurentius Carolinus. Kyrkoherdeparet hade åtta barn vilket var relativt mycket även då, men ändå inget mot moderns familj, en prästdotter från Skåne. Hon hade tjugo syskon. En stor släkt alltså som på faderns sida härstammade från Dalarna.

Fadern var alltså kyrkoherde i Björskog. I Dalarna hade han varit folkskoleinspektör, och som sådan en föregångsman för de dövstummas undervisning, syn- och hörselsinnets betydelse för undervisningen och skoltandvården för att ta några exempel. Han skev också Sveriges första rimlexikon.

Det fanns alltså kreativitet och originalitet i släkten. Det var väl inte för inte som fadern fick Björskogs pastorat, enligt uppgift det rikaste i Mellansverige utöver Linköping och Fellingsbro och möjligtvis Munktorp.

Fadern gjorde så okonventionella saker som att uppfinna en egen salva som hette Bramin balsam. På burken fanns ett klippmotiv av sonen Johan; en häxa på sin kvast. Den annonserades i olika tidningar och folk ringde från hela landet och beställde den, varefter den skickades med posten till kunden. Kyrkoherden hade också hittat på en slogan för sin salva: ”Vad bra min salva är! – braminsalva”.

En historia säger om en pojke som läste för honom och fick frågan; ”vad smordes Jesus med?” Efter lite funderande svarade han; ”Bramin balsam”.

Kyrkoherden tvekade inte att leda sina döttrar in på okonventionella banor som vi strax skall se. Sonen, konstnären och klipparen Johan (tidigare utförligt behandlad i denna skrift), en bohem och orolig natur, for med sin sax till en mängd olika platser runt om i Europa. Systern Viktoria, som var mycket fästad vid honom, följde ofta med honom och fick på så sätt se lite mer av världen än andra prästdöttrar.

Hon har själv berättat om ett sådant tillfälle då de var på marknad i Karlstad, och Johan bodde på hotell Christiania.: ”Nu ska du få komma och hälsa på min gamle vän ”Gusta”. Och där satt Fröding bakom dörren, snäll och belevad”. En annan gång visade bildhuggaren Carl Milles egna reliefer, och ännu en gång var de bjudna på lunch hos målarprinsen Eugen.

Pionjärer på konservering.

Systrarna fick fatt på en tysk bok om konservering, en vid sekelskiftet i Sverige okänd konst. De for på faderns initiativ till trädgårdsutställningen i Västerås 1902 med sina konserver, gjorde succé och fick ”allmänhetens pris”. Viktoria var då 21 år, Ruth ett par år äldre. En dryg vecka senare hade de nya framgångar i Stockholm och systrarna värvades till att bli lärare i konservering och de blev snart också Kungliga hovleverantörer – kort sagt bäst i landet på sitt område. Enligt Viktoria vann de en period 8 hederspris på 8 dagar.

Tillsammans for systrarna småningom, och i många år, land och rike runt och lärde husmödrarna konservera. 1910 – kyrkoherdarna var dessförinnan också bönder – fick kyrkoherde Leksell sluta med jordbruket, i och med att det bestämdes att kyrkoherdarna istället skulle få lön i reda pengar. Jordbruket skulle i stället arrenderas ut. Viktoria anmälde då sitt intresse och kom att bli landets första kvinnliga prästgårdsarrendator. Hon var då knappt trettio år.

Konserveringskurs i Skarpängen

Ruth fortsatte som konserveringsexpert en period i Stockholm och på senare år i Västerås, hos Hushållningssällskapet. Hon skrev 1925 en bok i konserveringslära ”Allt i gott förvar” som hon gav ut på eget förlag och finansierade genom annonser från olika firmor med anknytning till mat. Behövde annonsen en illustration så hjälpte Johan till med det. Hon gjorde alltså själv det arbete som annars förlagen gör.

Boken innehåller 275 konserveringsbara produkter, alltifrån asiagurkor till äppelgelé från Sibirien. För den senare gäller bland annat, att de med rött skal är mest lämpliga att använda, och att kärnhus, fnas och mörka fläckar prompt måste tas bort.

Ruth gjorde på det stora hela en stor insats för husmödrarna för vilka konservering betydde mycket, såväl för matens välsmakande som för ekonomin, d.v.s. möjligheten att ta tillvara trädgårdars och grönsakslands håvor. Ja till och med ladugårdens kött gick att konservera enligt Ruth Leksells metoder.

Viktoria fortsatte som jordbrukare till 1954 då hon var 75 år. Tio år senare sade hon till Eskilstunakuriren att hon borde ha fortsatt några år till. Hon hade periodvis fyra anställda, varav en var traktorförare. Vid 74 års ålder mjölkade hon själv sina kor och vid 84 år lät hon plantera 100 ekar på gården.

Osämjan

Johan Leksell, siluettklipparen, hade levt ett slitsamt liv och hade när han blev sämre, flyttat tillbaks till Björskog där han bodde hos sin syster Rut. Allt talar nog också för att han var alkoholiserad vid den tiden. Anna Johansson berättar att Viktoria hade sällskap med sin rättare, Eklund. Johan Leksell ogillade detta förhållande så starkt att han gick till Eklund och tog till vapen i trädgården. Leksell träffade med första skottet i fönsterkarmen och Eklund träffade klacken på Leksell.

När kantorn fick höra skottlossningen i prästgården sprang han till folkskollärare Johansson och bad honom följa med dit innan de hann skjuta ihjäl varandra. Fru Johansson (sageskvinnan) blev livrädd att även de skulle bli inblandade, varför hon avrådde dem från att gå dit. När lugnet lagt sej över slagfältet och man vågade sej över till prästgården var Viktoria så chockad att hon inte kände igen folkskolläraren utan undrade vad han var för karl.

Vad kan den här sorgliga historien säga om ämnet för vår uppsats? Kanske att förhållande över klassgränserna ansågs olämpliga i synnerhet om kvinnan var mannens överordnade och de dessutom inte var gifta med varandra. Att var desto olämpligare om kvinnan var prästdotter?

Även Viktoria hade ett förhållande med gårdens dräng Janne. Därom vittnar en slät guldring, med inskriptionen Janne, som Ann Marie fått ärva.

När Ruth gick i pension flyttade hon till Valskog och engagerade sig än mer i kyrko- och kommunpolitiken, med Viktoria som vapendragare. Inom detta område blev systrarna riksbekanta men mer därom senare. Vi skall i det följande låta några personer som kände systrarna, var och en på sitt sätt, berätta mer om dem och de intryck de gav.

Sällskapsdamen

Birger Pettersson från Rudtorp, berättar om sin mor Astrid och hennes förhållande till systrarna Leksell. Hon började som ung flicka att arbeta där, som sällskapsdam, en trevlig flicka som skulle vara de unga systrarna Leksell till hjälp och sällskap. Snart blev hon som barn i huset. Hon kom att bli mycket fäst vid systrarna och de vid henne, i synnerhet Viktoria. Astrid gifte sig så småningom, fick egen familj, men cyklade ändå när hon kunde, över till systrarna. De hade blivit goda vänner.

När Viktoria slutat som jordbrukare flyttade hon till systern i Valskog. De bodde i ett rödmålat hus, och ägde också ett gult, mycket större hus, som de enbart använde till representation. Dit var, berättar Birger, landshövdingar, biskopar och präster bjudna. Det förefaller som systrarna lyckades att fortsätta det liv som deras far Kyrkoherden hade levt. Han var ju sedan länge då död. Astrid hjälpte till vid dessa tillställningar och då hände det att hon blev hemskjutsad av självaste landshövdingen.

När Ruth var borta och Viktoria skänkte stora delar av broderns silhuetter och oljemålningar till Länsmuseet i Västerås, blev Viktoria och Astrid hämtade av Landshövding Cederwall och skjutsad till utställningen och sedan hem igen. Viktoria var då 84 år och Landshövdingen var hon väl bekant med. Han var nämligen född i Björskog och hon kände honom redan när han var en liten parvel. För Astrid var det naturligtvis en stor sak att få följa med på detta. Hon fick allt mer känna att hon var viktig för systrarna.

Ruth lät bilda en stiftelse där Astrid också fanns med i styrelsen. Den rörde den tomt som finns i Valskog och nu ägs av Björskogs församling. Ruts och Viktorias avsikt med stiftelsen var att få till stånd en ungdomsgård där. Troligen krävde det kommunens medverkan men där fanns inte pengar eller intresse för detta projekt. Systrarnas avsikt förändrades då till att tomten skulle användas till ett nytt församlingshem. Inte heller detta har kommit till stånd, men många är de Valskogsbor som hoppas att tomten på ena eller andra sättet skall komma dem till nytta.
Rättelse av ovan text: Tomten skänktes av Björskogsbon och Erstadiakonissan Albertina Eriksson i ett gåvobrev daterat den 17 maj ”Detta område upplåtes såsom gåva att läggas till församlingshemsfonden grundad av Fröken Ruth Leksell. Området i fråga upplåtes att på dess mark uppföra ett kyrkligt församlingshem för Björskogs Församling.” Se separat artikel om Diakonissan Albertina Eriksson och den öde församlingshemstomten i Björskog (Kyrktomten).

När sedan Viktoria dog ett par år senare så fick Astrid tillsammans med Kyrkoherde Gunberg, ärva systrarnas tillgångar, men på grund av oklarheter vad gällde den del som Ruth ägt, ändrades arvet efter överklaganden från syskonbarn. En summa pengar tillföll dock Astrid. Hon var tacksam mot systrarna Leksell och sörjde mycket sin sista ”syster”. Hennes omdöme som hon berättade det för sin son, var att de var mycket snälla och givmilda.

Springschasen Siewerts minnen.

Siewert var på den tiden 14-årig springschas i Valskogs manufakturaffär. Det fanns tre springschasar i Valskog då; utöver Siewert, så var det Konsums och Valskogs handels två schasar, jämnåriga alla tre.

Schasarna lade gärna sina leveranser så att de passade med att ”kaffedags” träffa kamraterna på fiket i Valskog. Där var förstås ett av samtalsämnena de personer som pojkarna for till med sina varor, däribland systrarna Leksell. Ruth handlade väl mest själv eftersom hon bodde nära affärerna, men Viktoria besökte de desto oftare, Siewert dock mer sällan, han körde ju inte ut dagligvaror som sina två kamrater. Han lärde dock känna Viktoria, eller Tora som hon kallades och kallade sig i vardagslag, och så även Rut.

Pojkarna åkte gärna till systrarna Leksell med varor, för de gav alltid 25 öre i dricks. För en 25-öring kunde man få en kokosboll eller en tablettask eller rentav två lösa cigaretter av märket Boy. Tore från Konsum hade det bäst förspänt ”Du heter Tore och jag heter Tora, vi har ju samma namn så därför ska du ha lite extra dricks”, sade Viktoria ofta, och gav Tore dubbel dricks.

Så här 50 år efteråt minns Siewert att systrarna hade klass och stil, var piggögda och att de lade märke till saker och ting, de var helt enkelt intresserade av andra människor, även en 14-årig springschas.

Det var så att Siewert hade ungdomsfinnar. Så mötte han Ruth Leksell en dag nere vid stationen, när finnarna blommat ut som värst. Hon stannade och tittade och sa: Så där ska det inte behöva vara, vänta ska du se, kom hem till mig i morgon kväll så ska jag ordna något åt dig. Tack så mycket svarade Siewert.

Nästa kväll åkte han dit och då fick en kvartersflaska med någon tunn dekokt, det var lite bär och förmodligen lite sprit, och så skulle han badda finnarna med det. Hon hade gjort dekokten själv. Men hon poängterade att det fick lov att stå i två veckor innan han fick börja använda det. Och dekokten visade sig vara mycket bra, hälften av besvären försvann och bättre resultat gick inte att nå på den tiden.

Sievert växte upp och småningom blev han ordförande i Valskogs IK. Också i den egenskapen fick han med Ruth Leksell att göra. Hon ägde festplatsen i Vavle backe. När föreningen skulle ha sin årliga fest där, fick han rådet av sin företrädare att han borde vara mycket artig och försiktig. Det var han, och det var heller aldrig några problem, och det var aldrig tal om att betala. Hon var alltid snäll och vänlig menar Siewert (som också heter Karlsson och nu bor i Kungsör).