Valskogbygdens historia

Här kan du läsa om Valskogbygdens utveckling ur ett historiskt perspektiv.

Har du artiklar du vill dela med dig av är du välkommen att kontakta gruppen.

Diakonissan Albertina Eriksson

Diakonissan Albertina Eriksson och den öde Församlingshemstomten i Björskog församling

Någon kanske har undrat varför det står en ödetomt bland villorna i centrum av det förra stationssamhället Valskog. Här kommer historien bakom denna tomt.

Catharina Albertina Eriksson föddes i Berg, Björskog, den 24 april 1863. Hon var dotter till hemmansägaren, Erik Persson från Wafle, och pigan, Anna Catharina (Kajsa) Persdotter, från Berg. Albertina hade, förutom den äldre halvsystern Sofia, tre helsyskon: Per Erik (egen artikel i Särimner* 2010), Matilda och Carolina. Albertina var Erik och Anna Kajsas tredje gemensamma barn, men det första inom äktenskapet. Varför tog det sådan tid för dem att gå till prästen? Kanske dög inte pigan Anna Kajsa i svärmodern Anna Ersdotters ögon. Det var i alla fall bara en månad mellan deras giftermål i december 1862 och svärmoderns bortgång i januari 1863.

Eriks storebror Per tog över föräldragården i Wafle varför Erik fick lov att skaffa en egen fastighet att bruka. Den hittade han i Berg. Något senare, i arvsskiftet efter modern Anna Ersdotter, fick Erik mark utskiftad till sig på Aspa nr 3:1. Ett hus flyttades dit från Wafle och byggdes upp igen så att familjen kunde flytta dit 1866. Tyvärr insjuknade Erik efter några år och dog 1874, 48 år gammal.  Anna Kajsa blev änka med fyra omyndiga barn. Sonen Per Erik hade redan när fadern insjuknat skickats till sin farbror Johan i Eskilstuna för att uppfostras där. Arvskiftet sköts på framtiden och efterlåtenskapen förblev många år i i s k sterbhus. Familjen hade inte ens råd att pryda Eriks grav med ett kors. Änkan fick bo kvar i en mindre del av huset i på Aspa 3:1 medan en annan familj flyttade in i för att bruka jorden. Hennes barn fick tidigt komma ut i arbete och så småningom fick hon bygga upp ett nytt hus och hem i Berg på gården Lådberga 1:4. Där bodde hon fram till sin död 1892. Senare kom dottern Sofia att bo där med sin man Lars Borgstedt, f d soldat och snickare som byggde ut huset.

Albertina tjänade som piga hos Per Olov Jansson i Segelsberga nr 1. Där var hon fram till november 1892 då hon började hos Kyrkoherde Leksell. Efter åren som piga skaffade hon sig en kortare sjukvårdsutbildning på Köpings lasarett och arbetade också någon tid inom privat sjukvård.

Familjen var djupt troende och Albertina kände sig så småningom kallad att tjäna Gud. Därför inträdde hon 1899 som elev vid Ersta Diakonissanstalt i Stockholm. Under elevåret fick hon komplettera sin yrkesutbildning varefter provsysterupptagning följde 1901. Som provsyster fick hon bära diakonissdräkten, dock inte rosettmössan, och fick också mer utbildning. Det gavs också tillfälle att tjänstgöra någonstans och i Albertinas fall blev det på Falköpings fattighus där hon började sommaren 1901.

1904 fick Albertina resa hem till Ersta några dagar för Diakonissanstaltens Årsfest. Den 31 maj på kvällen fick hon och elva andra systrar ”med sitt fria ja-ord förpliktas till den dyra diakonisstjänsten och mottaga invigning”. Den 1 juni var den riktiga högtidsdagen då olika pastorer och någon professor deltog i olika samtal samt sång och gemensam middag. Helt oväntat kom då kungen med följe på besök för att från anstaltens terrass studera de stora sprängningsarbeten som pågick i Stadsgården.

Livet som diakonissa var ett livstidskall. Många diakonissor tjänstgjorde på Ersta sjukhusavdelningar, i diakonisshemmet eller i social funktion. Det var viktigt med tros och kyrkotillhörighet. Celibatet var obligatoriskt. I undervisningen ingick både bibel och troskunskap. Föreningen Svenska Diakoniss-Sällskapet hade stiftats i Stockholm 1851 ” För christliga Qwinnors utbildning till sjuka, nödlidande och eljest behöfwande likars wård och underwisning”.

Albertina Eriksson 1863-1941
Albertina Erikssons grav
Församlingshemstomten

Albertina blev Falköping fattighus troget som husmor fram till 1920. Hon skildras som ”en Guds tjänarinna, en de fattigas och eländas vän, mån om såväl deras andliga som deras kroppsliga bästa. Glad var hon när hon kunde bereda patienterna glädje och ingen möda sparade hon för sina gamla och de barn hon fick taga hand om, och de voro ej få”. Under hennes tid i Falköping flyttades fattighuset till ett större hem som kunde ta emot fler patienter. Efter många års hårt arbete och vartefter arbetet utökades till fler patienter började syster Albertinas krafter så småningom sina.

På egen begäran slutade hon 57 år gammal och flyttade hem till sin halvsyster Sofia i Berg. Sofia var då sedan länge änka. Albertina fick vara ”vilande” i sin uppgift under återstoden av sitt liv, men, hon anlitades ibland i sjukvård och ställde gärna upp för att vaka. Efter att syster Sofia gått bort bodde Albertina ensam kvar på övre våningen i huset i Berg. Albertina var en aktiv deltagare i gudstjänstlivet i Björskog. Hon var också en förebild i familjen och hjälpte dem gärna med sjukvård. Hon kunde också stötta sina syskonbarn finansiellt när så behövdes. Albertina ville gärna att någon av syskonbarnens döttrar skulle utbilda sig till sjuksköterska. Det var viktigt med ceremonier på de julaftnar som hon firade med syskonbarnet Edvard och hans familj i Eriksberg. Edvard läste julevangeliet och hans döttrar fick framföra julsånger. Samma döttrar fick också dagligen, efter mjölkningen, gå med färsk mjölk till ”Moster Albertina” i Berg.

Vid 78 års ålder drabbades Albertina av en hjärnblödning. På dessa ålderns dagar vårdades hon i sitt hem av en annan diakonissyster, Sanna Johansson. Min mor, Nanna, då 10 år och hennes syster, Birgit, 11 år, stötte ofta ihop med prästdottern Ruth Leksell, när de var på väg med mjölken till Albertina på kvällarna. För flickorna var det märkliga möten i halvmörkret där Ruth Leksell inte hälsade utan istället höll upp sin handväska som för att dölja sitt ansikte. Albertina hade också uttryckt till sina syskonbarn att hon var less på Ruth Leksells ständiga kvällsbesök.

Albertina gick bort den 10 juli, 1941. Det var en varm sommardag. Nanna och Birgit fick följa med sina föräldrar, Edvard och Anna, till huset i Berg.  Anna anlitades ofta i bygden för att göra iordning avlidna personer. Nu fick hon göra iordning sin mans moster för den sista vilan. Flickorna skickades ut i trädgården för att plocka järnek, de enda blommorna som fanns kvar, att pryda den döda i kistan. Sedan vandrade man till fots bredvid kistan i den hästdragna vagnen fram till Björskog kyrka där församlingen ordnade med omedelbar begravning p g a värmen. Begravningsgudstjänsten i kyrkan fick hållas senare.

I oktober, när det var dags för bouppteckningen, kom överraskningen och familjen förstod plötsligt vad Ruth Leksells många kvällsbesök syftat till. Kyrkoherde Robert Fernblad dök upp med en kopia av ett gåvobrev där ett markområde på 8000 m2 vid Valskog station tillhörande Lådberga 1:4 skulle upplåtas som gåva att ägas av Församlingshemsfonden grundad av fröken Ruth Leksell.

I gåvobrevet stod bland annat att ”Området ifråga upplåtes, att på dess mark uppföra ett kyrkligt församlingshem för Björskog församling” och ”Denna gåva är given på att Guds namn må bliva förhärligat”.

I bouppteckningen finns vidare noterat att ”då kyrkoherde Fernblad uppmanat fröken Leksell att vid bouppteckningsförrättningen förete handlingarna i original hade hon vägrat detta under förmenande att det icke vore nödvändigt för förrättandet av bouppteckningen”. Bouppteckningsman, Herbert Bengtsson, hade även per telefon några dagar tidigare uppmanat fröken Leksell att visa originalet, men, hon hade vägrat och vid samtalet yttrat att ”hon först skulle påkalla förhör inför rätten och sedan sända handlingarna till Domkapitlet varefter sterbhusdelägarna nog skulle få taga del av dem”.

Syskonbarnen och dödsbodelägarna var mycket förvånade. De hade aldrig någonsin hört sin moster yttra något om att hon hade för avsikt att skänka tomt till församlingshem. Hon hade inte heller efter hjärnblödningen varit kapabel att med laga verkan utfärda något gåvobrev p g a hjärnblödningen, ansåg de. Flera personer hade redan hört av sig medan Albertina varit i livet och velat köpa tomter, men hon hade alltid avvisat detta och svarat att ”hon inte sålde några tomter under sin livstid. De som ville köpa fick träffa avtal med syskonbarnen”. Doktor Berqvist i Arboga, som besökt Albertina under april eller maj månad, bekräftade också till bouppteckningsmannen att ”det var tveksamt om hon haft rättslig handlingsförmåga”.

Senare i bouppteckningen kan man läsa: ”Med hänsyn till det ändamål som gåvan givits hade emellertid syskonbarnen ingenting emot att ett mindre område till omfång motsvarande ett vanligt tomtområde, skänktes till ett församlingshem. De motsatte sig dock bestämt att ett område av omkring 8.000 m2 skulle tillfalla församlingshemsfonden”. Enligt ett lantmäteriprotokoll från 1942 avstyckades ett område på 4.000 m2.

Som anhörig och barnbarn till syskonbarnet, Edvard Eriksson, blev jag lite nyfiken på detta då jag förstod att tomten i Valskog ibland kallades ”Leksells tomt”. Det verkade inte stämma. Vid ett besök på Landsarkivet i Uppsala fick jag möjlighet att se gåvobrevet i original bland diverse handlingar från Björskog församling. Jag blev ännu mer förvånad när jag såg att det var handskrivet och av allt att döma också formulerat av Ruth Leksell. Flera andra dokument rörande Församlings-hemsfonden innehöll samma handstil som jag kunde jämföra med. Längst ner på gåvobrevet fanns tre underskrifter: Albertina Erikssons mycket darriga underskrift samt två vittnen varav det ena var Ruth Leksell och det andra Diakonissystern.

Hur kunde det vara möjligt att Ruth Leksell, grundare av Församlingshemsfonden, förmånstagaren av gåvan, både kunde handskriva och bevittna samma gåvobrev? Dessutom var ju gåvobrevet ett resultat av uppvaktning under sena kvällsbesök hos en gammal sjuk dam som förmodligen inte var fullt tillräknelig efter sin hjärnblödning. Visst hade Albertina rätt att skänka av sin egendom till det goda ändamålet, men, hur kunde syskonbarnen överhuvudtaget ha accepterat det sätt på vilket det här skett?

Efter intervjuer med äldre släktingar framkom det att åsikterna och diskussionerna mellan syskonbarnen varit många och flera ville driva ärendet vidare via advokat, men, en av dem, Anna i Sjöholmen, som var djupt troende och sjöng i kyrkokören, motsatte sig bråk med prästdöttrarna Leksell. Systrarna hade mycket att säga till om i församlingen samt att de var kända för att ifrågasätta och bråka om många saker. Anna fick till slut råda och så gjorde man till en kompromiss överenskommelse där man accepterade gåvobrevet men inte storleken på tomten.

Tanken med Församlingshemsfonden var nog god på 40-talet, men, till denna dag har inget byggts på tomten. Björskog kyrka var redan genom järnvägen avskuret från Valskog samhälle vilket kom att breda ut sig lite för långt från kyrkan. Istället byggde man så småningom om Björskogs kyrkoherdebostads nedervåning till församlingshem. Senare kom idéer om att bygga ungdomsgård på tomten, men, det blev heller aldrig verklighet. Systrarna Leksell dog på 70 talet. Tomten tillhör Björskogs församling numera sammanslagen med Kungsörs församling. Eftersom tomten är en gåva kan den inte heller avyttras. Det finns idag inga planer för den tomma tomten.

Som tack för gåvan till församlingen gavs Albertina i alla fall en grav ”för evärderlig tid” på Björskog kyrkogård. Hon kom att vila i samma grav som sina föräldrar och sin syster dövstums lärarinnan Carolina. Graven, var prydd av ett gjutet järnkors som innehöll Albertinas lösenord från provsysterupptagningen 1901, Psaltarpsalmen 124:8, ”Vår hjälp är i Herrens namn, hans, som har gjort himmel och jord”.

En maj natt 2009 gick tyvärr någon in på Björskog Kyrkogård och bröt av och stal detta kors. Ett fult tilltag och sorgligt för de anhöriga, men, det kommer snart att finnas ett nytt järnkors på graven till minne av Albertina Eriksson, Diakonissa från Ersta, och hennes livsgärning. I år är det 150 år sedan hennes födelse.

Maud Tillberg, 2013-07-23
*) Kungsörs hembygdsförenings årsskrift
Källor: Erstas Årsskrift 1941
Albertina Eriksson bouppteckning av oktober 1941 innehållande Gåvobrevet
Muntliga källor

Lina Eriksson, Dövstums lärarinna från Björskog

Karolina Eriksson föddes 1/6 1864 i Berg (Lådberga),  Björskog. Lina, som hon kallades, var dotter till hemmansägaren Erik Persson och hans hustru Anna Chatarina (Cajsa) Persdotter. Modern var vid födseln redan 41 år fyllda. Efter Linas farmors död, och som ett led i arvskiftet, flyttades en del av faderns hemgård i Vavle ut till Aspa By. På så sätt tillkom Aspa nr 3. Där bodde familjen enligt husförhörslängden för 1869. Tyvärr, dog fadern i en ålder av 48 år. Då var Lina 10 år. Modern blev själv med 5 omyndiga barn, varav 4 var helsyskon: Per Erik, Matilda, Albertina och Lina. Den äldre halvsystern hette Sofia. I Särimner 2010 skrev jag om Erik och i 2013 om Albertina.

I ett brev från modern till Linas bror, Per Erik, av den 6 juli 1881 skriver modern att hon och Lina tillbringade några veckor på Johannisdals hälsobrunn i Köping. De, liksom andra mindre bemedlade besökare, bodde inte på Brunnshotellet utan fick istället bo på en gård i närheten, i deras fall hos Johan Andersson i Jemmertuna. De steg upp klockan 5 varje morgon för att vara vid Brunnen att dricka klockan 6. Doktorerna Wennberg och Hesse kom varje dag klockan 7. Pastor Ekbohm höll i morgonbönen klockan 8. Doktorerna förbjöd dem att bara dricka det kalla vattnet så det fick blandas upp med ljummet.  I brevet står också att mor och dotter tog olika typer av bad t ex med tallbarr och salt. Tallbarrsbadet kostade 50 öre. Modern skriver att ”vi har haft helsan hela tiden här utom en och annan dag som vi varit lite kralliga”.

Under denna vistelse åkte de hem till Björskog en gång för att närvara vid kyrkoherde Lars Johans Zefyrinus Leksells installations gudstjänst i Björskog kyrka. Modern skriver att ”En stor folkmassa hade samlats att åse högtidligheten. Kyrkan var prydligt klädd av löf och blommor Alla sittplatser voro till trängsel upptagna samt gångarna ända fram till koret uppfylldt af folk.”. Musikkåren spelade och skolbarnen sjöng. Modern nämner också i brevet att en professor Svedelius är vid Johannisdals brunn.

Lina studerade vid seminariet i Falun och avlade där folkskollärarinneexamen den 1 juni 1887. Efter ett provår på Dövstumskolan Manilla i Stockholm avlade hon den 5 juni 1889 dövstums-lärarinneexamen.

Lina tjänstgjorde sedan på olika dövstumanstalter runt om i Sverige. Hon var vikarie på Institutet för dövstumma i Hjorted 1889-90. 1890-93 var hon privatlärarinna och 1893-94 tillförordnad lärarinna vid Linköpings Dövstumsanstalt.

Den 1 juli 1894 fick hon tjänst som ordinarie lärarinna på Tysta Skolan i Stockholm. Där arbetade hon längst. Lina gifte sig aldrig. Att vara kvinna och yrkesverksam innebar på den tiden många gånger att man valde bort äktenskapet.

Tysta skolan hade grundats av pedagogen Jeanette Berglind 1860. Den var en privat uppfostrings och undervisningsanstalt för ”döfstumma barn”. Vid den här tiden grundades flera mindre privata s k tysta skolor. Namnet syftade på undervisningsmetoden ”skriv-teckenmetod”. Tysta skolan hade Karl XV och drottning Lovisa som beskyddare. Det möjliggjorde för skolan att förvärva en stor egendom i staden lantliga utkanter vilken tillhörde Maria Ruckman, en dåtida svensk konstnär i stadens kulturkretsar. Hon var en av de mest betydande finansiärerna av Tysta Skolan. Egendomen bestod av flera byggnader, däribland det av Bellman omsjungna värdshuset Altona, vilket omgjordes till skolhus, samt ett stort markområde.

Karolina Eriksson 1864-1923
Bild Jeanette Berglind, Tysta Skolans grundare
Bild Tysta skolan vid Norrtullsgatan dåvarande nr 25
Bild på Tysta Skolan på Lidingö 1914
Lina Erikssons grav, Björskog Kyrka

”Barnen mottogs till en början vid en ålder av 8-10 år, och undervisningstiden var runt 8 år. Hemmet var avgiftsbelagt där man betalade 150 kr för halv- och 350 kronor för helpension. Utöver dessa fanns även friplatser för mindre bemedlade. Fr o m 1882, när skolan bytte föreståndare  tillämpade man den nya talmetoden”. 1905 hade undervisningen fått en praktisk-teoretisk inriktning medan andra dövstums skolor stod för elevernas primärundervisning.

När Linas bror, Per Erik som var svensk norsk konsul i Madrid, avled 1904 i en ålder av bara 46 år, försökte hon, å syskonens vägar, att processa om kvarlåtenskapen i Spanien. Hon gjorde flera resor till Malmö för att anlita Bertil Sederholm, grosshandlare och portugisisk vice konsul som agerade ombud åt syskonen. Resultatet blev dock ganska magert.

Den 15 juni, 1907, gjorde Carolina och hennes väninna Anna en månadslång resa till Berlin. Anna var förmodligen också dövstums lärarinna eftersom de kombinerade besök i dövstums-skolor i Tyskland med. Carolina förde resedagbok som finns bevarad än idag. Här följer ett utdrag:

”Den 18 juni.

Vi åto kaffefrukost hos gumman och betalade därför 75 pfg. Sedan foro vi i droska till Der Königlige Taubstummsanstalt och hörde på en stund. På vägen dit foro vi först till svenska legationen för att få klara papper. Därifrån körde kusken oss genom Siegesallé runt om Siegesäule, förbi Riksdagsgebäude genom ”Unter den Linden” förbi der Könichl. Schloss, Neue Dom, Muséerna och slutligen till dövstumsskolan. Föreståndaren var bortrest och hans företrädare läraren Schiller mottog oss. ”

Resan bör ha varit en stor upplevelse för de båda svenska damer.

P g a Vasastans expansion hade markpriserna i Stockholm stigit kraftig och Tysta Skolans lokaler såldes 1910 till Stockholms stad, för en köpeskilling av 1 miljon kronor, varefter lokalerna revs. Försäljningen tryggade framtiden för skolan för lång tid framöver och med hjälp av köpeskillingen införskaffades en tomt i Lidingö villastad 1912 där ett nytt hus uppfördes med utrymme för 40 elever och tjänstgörande personal.

1918 omfattade undervisningen modersmålet, kristendom, räkning, geografi, historia, hälsolära och teckning. I den praktiska lärokursen ingick utbildning i matlagning, bakning, sömnad, vävnad, tvätt, rengöring och städning. Skolan blev kostnadsfri och undervisningen varade i 2 år.

Efter flytten till Lidingö hade skolan sålunda en praktisk-teoretisk inriktning och var fortsättningsundervisning för dövstumma flickor medan introduktionsundervisning bedrevs på andra skolor. (Skolan lades ner 1971 men Stiftelsen Tysta Skolan lever kvar och fördelar fondernas avkastning i form av stipendier och anslag)

Efter 25 år i tjänst på Tysta skolan bestämde sig Lina för att ta avsked och flytta hem till Björskog.  Sålunda kan man läsa i Tysta skolans styrelseprotokoll från den 20 maj, 1919, att Lina bett om ”afsked från sin befattning som Döfstumslärarinna från 1 september 1919 med rätt till hel pension”. Hon flyttade hem till huset i Berg, Björskog, dit hennes syster diakonissan Albertina, anslöt sig ett år senare då hon också pensionerades från sin långvariga tjänst på Fattighuset i Falköping.

Kanske Lina tyckte det var dags att komma närmare hem och kanske hade hälsan också blivit skörare?  Lina hade sen 42 års ålder periodvis besvärats av magproblem. Men, säkert behövde hon också dryga ut pensionen för hon fortsatte att arbeta under olika perioder. Som extra lärarinna vid Sjätte distriktets dövstums-skola i Gävle vårterminen 1920 och som vikarie vid Femte Distriktets dövstums skola i Örebro (Birgitta skolan) under längre och kortare tider under åren 1920-23.

Magbesvären tilltog och från 26 februari 1923 till den 3 juli 1923 låg Lina inlagd på medicinavdelningen. Hon överfördes till kirurgavdelningen och opererades den 4 juli. Efter operationen var allmäntillståndet dåligt. Enligt dödsannonsen insomnade hon stilla och fridfullt på Örebro Lasarett den 9 juli, 1923. Kyrkoböckerna anger magsår (Ulcus Ventriculi) som dödsorsak. Linas begravning hölls den 18 juli i Björskog Kyrka. Hon jordfästes i samma grav som sina föräldrar. Begravningsföljet intog sen middag på Valskogs Hotell.

Hennes syster Albertina kom sen att vila i samma grav. I Särimner 2013 nämnde jag att gravkorset bröts av och stals i maj 2009.  Nu finns det dock ett nytt kors på plats på graven!

Lina var moster till min morfar Edvard Eriksson.
Maud Tillberg, Civilekonom och släktforskare
2015-10-08

Erik Walén En Bondson från Björskog

Erik Walén, morbror till min morfar Edvard Eriksson, var äldst i skaran av helsyskon. Han föddes den 31 januari 1858 innan föräldrarna ingått äktenskap. Hans far, Erik Persson,var bondson från Vavle och senare hemmansägare till Aspa nr 3 (nuvarande Eriksberg) i Björskog socken. Modern, Anna Katarina Persdotter från Lådberga (nuvarande Berg) var piga, först i Segelsberga och sedan i Vavle.  Eftersom föräldrarna inte var gifta och föräldrarna hade små möjligheter att ta han om sin skickades han till sin farbror Johan i Eskilstuna för att få uppfostran där.

Farbrordern Johan, också han uppväxt i Vavle, hade gett sig av från hemgården till Eskilstuna och var där verksam som smidesfabrikant åtminstone sen 1846. Han tillverkade olika sorters lås, gångjärn och andra smiden. Företag et fanns på gård 233 på Smedjegatan. Johan var också en av grundarna till C O Öbergs (Fil Öbergs). De andra grundarna var stadens andra smidesmanufakturister C O Öberg, C V Heljestrand, Alfred Svahn, J Chr Heljestrand och B Moback. Det var Sveriges första egentliga filfabrik. Johan deltog med sina smidesprodukter på världsutställningen i London 4851. Han var en mångbetrodd kommunalman och tilhörde den första uppsättningen stadsfullmäktige. Någonstans under resans gång bytte han sitt efternamn till Walén. Han var gift med Alfonsine Ramén och de hade två egna barn, Nils och Anna, Hans brorson Erik, som denna uppsats handlar om, tog sig också namnet Walén.

Erik Walén gick i Elementarläroverket i Eskilstuna och slutade skolan när han var 17 år. På den tiden får det anses vara en god skolutbildning om man kom från enkla förhållanden. Under samma tid skrevs många kärvänliga brev (som finns bevarade än idag) mellan honom och hans mamma Katarina samt hans syskon som hade fötts under tiden. Systern Matilda föddes även hon före äktenskapet, 1864, samma år som hans far Erik Persson och Anna Katarina ingick äktenskap och barnen blev ”äkta”. Inom äktenskapet föddes Karolina som blev dövstums lärarinna samt Albertina som blev diakonissa på Ersta. Erik hade också en äldre halvsyster som hette Sofia. I brevsamlingen finns bl a ett brev där Erik skriver och ber sina föräldrar komma till hans konfirmation i Eskilstuna.

Eriks far Erik Persson och Anna Katarina Persdotter hade efter att ha varit bosatta i Berg flyttat till Aspa Nr 3. Gården, som inte återfinns på kartorna från själva Laga Skiftet 1848 torde ha tillkommit strax därefter någon gång i början av 1860 talet. Det var vanligt att man flyttade ut gårdar från byarna under den här tiden. Det skedde dels som en följd av Laga Skiftet och ibland också för att minska brandrisken i byarna där husen stod för tätt. Boningshuset hade flyttat från Vavle till Aspa Nr 3. Den nuvarande huvudbyggnaden i Apsa Nr 3 (Eriksberg) är delvis uppbyggd av gammalt virke från det utflyttade huset. Det första huset var en envånings-länga. Gården, Aspa Nr 3, ligger för sig själv en bit från Aspa by och egentligen närmare Berg by.

Erik Persson dog redan 1874 i en ålder av 48 år och efterlämnade fyra omyndiga barn. Förmyndare gör barnen blev den andra farbroderna från Vavle, Pehr Persson, som var den av bröderna som fått ta över hemgården i Vavle.

Erik Walén jobbade 1-2 år på Jernmanufakturbolaget i Eskilstuna. När han sökte sig därifrån fick han ett rekommendationsbrev från verkställande direktören Svengren. Hans farbror Johan ordnade så att hans brorson fick komma till Gävle och arbeta för en affärsbekant, Herr Wahlberg, som där bedrev en järnhandel.

Det framgår att breven att Johan Walén led av en magsjukdom. Under Eriks år i Gävle blev han hastigt sämre. ”Faster” Alfonsine skickade telegram till Erik och meddelade att ”Farbror ligger på sitt yttersta” och att Erik skulle ta nattåget hem. Erik hann inte fram i tid. Ett telegram som talade om att ”Farbror somnat in” nådde honom på Krylbo järnvägsstation. Det var den 4 april 1881. Johan Wahlén begravdes på Klosterkyrkogården i Eskilstuna där graven finns kvar och sköts än idag.

Erik fick ett resande jobb hos Paul Berghaus i Göteborg. Dock hände något som gjorde att han slutade där och sökte sig utomlands. Han tillbringade 1881-1882 i Celle nära Hanover i Tyskland där han bodde på ett pensionat och bl a studerade tyska. Därifrån åkte han till Sheffield och Birmingham i England.

I England bodde Erik hos familjen Matthewson. Under tiden i Sheffield förmedlade han affärsmöjligheter och kunskap om ny teknik i form av sandblästrade filar till Fil Öbergs. Företaget var verkligt intresserade av den nya tekniken vilket flera brev vittnar om. Från England reste han vidare till Madrid.

Sedan 1887 var han bosatt i Madrid som affärsman och delägare i ett företag tillsammans med dåvarande konsuln för Sverige och Norge (då i Union) Don A.F. Abrahamsson. Verksamheten bestod av försäljning av maskiner, verktyg och gruvutrustning. Erik investerade själv i två kolgruvor. Dels 40% i gruvan ”Lo Mas Negro” på 600 hektar i Busdongo dels 35% i gruvan Mina Dolores på 28 hektar i Orzonaga, både belägna i Leonprovinsen. Erik arbetade parallellt som vice konsul under två olika perioder mellan 1887 och 1898 och blev efter Don Abrahamssons död konsul. Visitkort visar att an först var bosatt på Calle Juan de Mena och senare på Calle Juan de Juanes. Erik blev dokc sjuk och dog i Madrid i november 1904.

Då det rådde oklarhet kring Eriks död och även kring hans ägodelar försökte syskonen hemma i Sverige (Matilda, Carolina och Albertina) undersöka via lokalt ombud och processade även om broderns kvarlåtenskap. Resultatet var magert. Syskonen ställde fullmakter via den nya svenska konsuln, men, hade svårt att göra dem gällande. Andelarna visade sig också vara svåra att sälja och överhuvudtaget hade det lokala ombudet svårt att göra en utlännings rätt till sina gruvandelar gällande med dåvarande spansk lagstiftning. Erik hade heller inga långfristiga lån för att finansiera sina andelar och eftersom han blev sjuk hade han nog inte lätt att sköta sina affärer mot slutet.

Med hjälp av vänner och via resor till Madrid har vi efterlevande både lyckats få reda på vad Erik dog av och var han blev begravd. I ett protokoll upprättat av en domare i november 1904, i vittnens närvaro, sägs att Erik Walén avled i lungtuberkulo i sitt ehm på Calle Juan de Juanes nr 25 kl 18.15 den 25 november 1904 i en ålder av 46 år. Dagen därpå blev han begravd på Almudena kyrkogårdens civila del: El Cementerio Civil del Este. På den tiden ägde inte icke-katoliker rätt att begravas tillsammans med katoliker.

En pensionerade kyrkogårdsarbetare hjälpte oss att lokalisera hans grav. Eftersom många av gravarna ligger ihop 4 och 4 i s k kvarter med individuella nummer så tgick det att räkna ut vilken grav som var Eriks. De stenar som markerade graven en gång har förstörts av tidens tand. Enligt kyrkogårdsförvaltningens papper så är Eriks grav 31C ”a perpetuidad” d v s för evig tid och enligt papper så finns det bara en kropp där. Min son, Andreas, fick äran att lägga ner en från familjen senkommen blomsterbukett bestående av blågula blommor med ett kort. Det hade gått 103 år sen hans bortgång r och förmodligen är vi de enda släktingar som någonsin besökt graven.

Den civila kyrkogården består av många gamla gravar och enligt seden i katolska länder är det mycket stora sten gravar, ibland rena kryptor och sarkofager och många gånger med bild på den avlidna. De människor som begravs där har det gemensamt att inte vara katoliker, eller att vara ateister. Flera är kända kommunister och fackföreningsmän från tiden före det spanska inbördeskriget vilka är begravda där tillsammans med en del utlänningar. De har få anhöriga som kan sköta om gravarna är därför är gravarna mycket dåligt underhållna.

Kyrkogården omges av fyra murar: tre av dem är nyrenoverade och en är orörd. Den är bevarade till åminnelse av de många Franco-motståndare som ”försvann” på andra sidan muren. Murens andra sida var helt enkelt en uppställningsplats för exekutionspatrullen. Erik fick vila i en grav som, under det spanska inbördeskriget, kom att ligga mitt uppe i historiens skeende.

Maud Tillberg

Valskogs mejeri

Byggnationen av Valskogs mejeri blev färdigt år 1890 och togs i bruk samma år. Väggarna murades upp med tegel som bilden visar. År 1892 rappades (putsades) huset. Mejeriet hade från början 46 delägare men bara 22 som levererade mjölk.
Albert Eriksson i Nåberga Björskog blev mejeriföreståndare. En arbetsgrupp för mottagning av is bildades. Bönderna som levererade mjölk var skyldiga att hålla mejeriet med is. En kubikfot is för varje 50 liter levererad mjölkmängd, ändrades senare till 35 liter. Enda sättet att kyla mjölken var med is som hämtades i Arbogaån, Hedströmmen och Lillån på vintern och förvarades i isstacken, där sågspån i tjocka lager utgjorde isolering mot värme på sommarhalvåret. Isstack fanns utanför mejeriet. Den var mycket stor o hög. Hästar användes för att dra upp isen. För att istäckningen skulle bli bättre anslogs 1,50 kr om dagen till den som övervakade arbetet.
År 1896 ville Gustav Leksell hyra ystkaret samt köpa skummjölk för 1 öre litern, vilket avslogs av styrelsen. År 1901 önskade Leksell hyra ostkällaren, vilket avslogs.
Smörfirman G F Bratt & CO i Göteborg köpte allt smör de första åren. Senare köpte firma Tondès i Stockholm mjölk o smör från Valskog mejeri. År 1906 sades kontraktet upp och mejeriet fick ingen ersättning för de två sista leveranserna.
Den 3 sept. 1897 visade provtagningen att en bonde nära Valskog skummat mjölk före leveranser till mejeriet. Han fick betala skadestånd på 200 kr, vilket var ett ansenligt belopp på den tiden.
År 1898 började styrelsen fundera på inköp av pastöriseringsapparat, som steriliserar mjölken vid 72 graders uppvärmning. Pastöriseringsapparat inköptes samma år. Priset på sötmjölk (ca 3-4 %) var 12 öre litern. Grädde 80 öre.
År 1913 levererades det ca 4000 liter mjölk per dag till mejeriet.
Den 3 april 1914 beslutade delägarna att elektrisk belysning skulle installeras.
I mars 1915 begärde mejeristen löneökning med 360 kr om året och 6 kilo fritt smör i månaden, vilket godkändes av styrelsen. Fröken Viktoria Leksell föreslog inköp av kreatursvåg. Förslaget avslogs.
15 januari 1918 hade det har varit inbrott på mejeriet. Fler inbrott befarades. Föreståndaren, Alfred Sjöholms hund ansågs lämplig att vakta mejeriet. Det beslöts att mejeriet betalar årliga hundskatten för hunden, 15 kr.
År 1891 kostade ost 25 öre kilot. Smör 1,50-2 kr kilot. Lysfotogen 20 öre litern.
Mejerivaror från Valskog, förutom lokalt, såldes i Stockholm. Det skedde också mjölkleveranser till Grängesberg.
Mejeriet var placerat på och framför Mellberghuset i samhället. Mellan Persons delikatesser o skolan. Bakom mejeriet ligger den stora isstacken.
Ovanstående hämtat från Arne Strands genomgång av gamla protokoll.
Bilden erhållen från Sonja Nilsson.
Publicerar i VOV-gruppen av Paul Eknöland 9/10-19

Systrarna Leksell

Ur Ingwar Gustavssons arkiv

Systrarna Leksell växte upp i ett prästhem, som barn till Björskogs Kyrkoherde Leksell. En broder till dem var den kände siluettklipparen Johan Leksell som har ett minnesmärke värt att se på vid Björskogs kyrka.

Fadern hette utöver Lars Johan Leksell, också Zefyrinus, och brodern, siluettklipparen, hette också Laurentius Carolinus. Kyrkoherdeparet hade åtta barn vilket var relativt mycket även då, men ändå inget mot moderns familj, en prästdotter från Skåne. Hon hade tjugo syskon. En stor släkt alltså som på faderns sida härstammade från Dalarna.

Fadern var alltså kyrkoherde i Björskog. I Dalarna hade han varit folkskoleinspektör, och som sådan en föregångsman för de dövstummas undervisning, syn- och hörselsinnets betydelse för undervisningen och skoltandvården för att ta några exempel. Han skev också Sveriges första rimlexikon.

Det fanns alltså kreativitet och originalitet i släkten. Det var väl inte för inte som fadern fick Björskogs pastorat, enligt uppgift det rikaste i Mellansverige utöver Linköping och Fellingsbro och möjligtvis Munktorp.

Fadern gjorde så okonventionella saker som att uppfinna en egen salva som hette Bramin balsam. På burken fanns ett klippmotiv av sonen Johan; en häxa på sin kvast. Den annonserades i olika tidningar och folk ringde från hela landet och beställde den, varefter den skickades med posten till kunden. Kyrkoherden hade också hittat på en slogan för sin salva: ”Vad bra min salva är! – braminsalva”.

En historia säger om en pojke som läste för honom och fick frågan; ”vad smordes Jesus med?” Efter lite funderande svarade han; ”Bramin balsam”.

Kyrkoherden tvekade inte att leda sina döttrar in på okonventionella banor som vi strax skall se. Sonen, konstnären och klipparen Johan (tidigare utförligt behandlad i denna skrift), en bohem och orolig natur, for med sin sax till en mängd olika platser runt om i Europa. Systern Viktoria, som var mycket fästad vid honom, följde ofta med honom och fick på så sätt se lite mer av världen än andra prästdöttrar.

Hon har själv berättat om ett sådant tillfälle då de var på marknad i Karlstad, och Johan bodde på hotell Christiania.: ”Nu ska du få komma och hälsa på min gamle vän ”Gusta”. Och där satt Fröding bakom dörren, snäll och belevad”. En annan gång visade bildhuggaren Carl Milles egna reliefer, och ännu en gång var de bjudna på lunch hos målarprinsen Eugen.

Pionjärer på konservering.

Systrarna fick fatt på en tysk bok om konservering, en vid sekelskiftet i Sverige okänd konst. De for på faderns initiativ till trädgårdsutställningen i Västerås 1902 med sina konserver, gjorde succé och fick ”allmänhetens pris”. Viktoria var då 21 år, Ruth ett par år äldre. En dryg vecka senare hade de nya framgångar i Stockholm och systrarna värvades till att bli lärare i konservering och de blev snart också Kungliga hovleverantörer – kort sagt bäst i landet på sitt område. Enligt Viktoria vann de en period 8 hederspris på 8 dagar.

Tillsammans for systrarna småningom, och i många år, land och rike runt och lärde husmödrarna konservera. 1910 – kyrkoherdarna var dessförinnan också bönder – fick kyrkoherde Leksell sluta med jordbruket, i och med att det bestämdes att kyrkoherdarna istället skulle få lön i reda pengar. Jordbruket skulle i stället arrenderas ut. Viktoria anmälde då sitt intresse och kom att bli landets första kvinnliga prästgårdsarrendator. Hon var då knappt trettio år.

Konserveringskurs i Skarpängen

Ruth fortsatte som konserveringsexpert en period i Stockholm och på senare år i Västerås, hos Hushållningssällskapet. Hon skrev 1925 en bok i konserveringslära ”Allt i gott förvar” som hon gav ut på eget förlag och finansierade genom annonser från olika firmor med anknytning till mat. Behövde annonsen en illustration så hjälpte Johan till med det. Hon gjorde alltså själv det arbete som annars förlagen gör.

Boken innehåller 275 konserveringsbara produkter, alltifrån asiagurkor till äppelgelé från Sibirien. För den senare gäller bland annat, att de med rött skal är mest lämpliga att använda, och att kärnhus, fnas och mörka fläckar prompt måste tas bort.

Ruth gjorde på det stora hela en stor insats för husmödrarna för vilka konservering betydde mycket, såväl för matens välsmakande som för ekonomin, d.v.s. möjligheten att ta tillvara trädgårdars och grönsakslands håvor. Ja till och med ladugårdens kött gick att konservera enligt Ruth Leksells metoder.

Viktoria fortsatte som jordbrukare till 1954 då hon var 75 år. Tio år senare sade hon till Eskilstunakuriren att hon borde ha fortsatt några år till. Hon hade periodvis fyra anställda, varav en var traktorförare. Vid 74 års ålder mjölkade hon själv sina kor och vid 84 år lät hon plantera 100 ekar på gården.

Osämjan

Johan Leksell, siluettklipparen, hade levt ett slitsamt liv och hade när han blev sämre, flyttat tillbaks till Björskog där han bodde hos sin syster Rut. Allt talar nog också för att han var alkoholiserad vid den tiden. Anna Johansson berättar att Viktoria hade sällskap med sin rättare, Eklund. Johan Leksell ogillade detta förhållande så starkt att han gick till Eklund och tog till vapen i trädgården. Leksell träffade med första skottet i fönsterkarmen och Eklund träffade klacken på Leksell.

När kantorn fick höra skottlossningen i prästgården sprang han till folkskollärare Johansson och bad honom följa med dit innan de hann skjuta ihjäl varandra. Fru Johansson (sageskvinnan) blev livrädd att även de skulle bli inblandade, varför hon avrådde dem från att gå dit. När lugnet lagt sej över slagfältet och man vågade sej över till prästgården var Viktoria så chockad att hon inte kände igen folkskolläraren utan undrade vad han var för karl.

Vad kan den här sorgliga historien säga om ämnet för vår uppsats? Kanske att förhållande över klassgränserna ansågs olämpliga i synnerhet om kvinnan var mannens överordnade och de dessutom inte var gifta med varandra. Att var desto olämpligare om kvinnan var prästdotter?

Även Viktoria hade ett förhållande med gårdens dräng Janne. Därom vittnar en slät guldring, med inskriptionen Janne, som Ann Marie fått ärva.

När Ruth gick i pension flyttade hon till Valskog och engagerade sig än mer i kyrko- och kommunpolitiken, med Viktoria som vapendragare. Inom detta område blev systrarna riksbekanta men mer därom senare. Vi skall i det följande låta några personer som kände systrarna, var och en på sitt sätt, berätta mer om dem och de intryck de gav.

Sällskapsdamen

Birger Pettersson från Rudtorp, berättar om sin mor Astrid och hennes förhållande till systrarna Leksell. Hon började som ung flicka att arbeta där, som sällskapsdam, en trevlig flicka som skulle vara de unga systrarna Leksell till hjälp och sällskap. Snart blev hon som barn i huset. Hon kom att bli mycket fäst vid systrarna och de vid henne, i synnerhet Viktoria. Astrid gifte sig så småningom, fick egen familj, men cyklade ändå när hon kunde, över till systrarna. De hade blivit goda vänner.

När Viktoria slutat som jordbrukare flyttade hon till systern i Valskog. De bodde i ett rödmålat hus, och ägde också ett gult, mycket större hus, som de enbart använde till representation. Dit var, berättar Birger, landshövdingar, biskopar och präster bjudna. Det förefaller som systrarna lyckades att fortsätta det liv som deras far Kyrkoherden hade levt. Han var ju sedan länge då död. Astrid hjälpte till vid dessa tillställningar och då hände det att hon blev hemskjutsad av självaste landshövdingen.

När Ruth var borta och Viktoria skänkte stora delar av broderns silhuetter och oljemålningar till Länsmuseet i Västerås, blev Viktoria och Astrid hämtade av Landshövding Cederwall och skjutsad till utställningen och sedan hem igen. Viktoria var då 84 år och Landshövdingen var hon väl bekant med. Han var nämligen född i Björskog och hon kände honom redan när han var en liten parvel. För Astrid var det naturligtvis en stor sak att få följa med på detta. Hon fick allt mer känna att hon var viktig för systrarna.

Ruth lät bilda en stiftelse där Astrid också fanns med i styrelsen. Den rörde den tomt som finns i Valskog och nu ägs av Björskogs församling. Ruts och Viktorias avsikt med stiftelsen var att få till stånd en ungdomsgård där. Troligen krävde det kommunens medverkan men där fanns inte pengar eller intresse för detta projekt. Systrarnas avsikt förändrades då till att tomten skulle användas till ett nytt församlingshem. Inte heller detta har kommit till stånd, men många är de Valskogsbor som hoppas att tomten på ena eller andra sättet skall komma dem till nytta.
Rättelse av ovan text: Tomten skänktes av Björskogsbon och Erstadiakonissan Albertina Eriksson i ett gåvobrev daterat den 17 maj ”Detta område upplåtes såsom gåva att läggas till församlingshemsfonden grundad av Fröken Ruth Leksell. Området i fråga upplåtes att på dess mark uppföra ett kyrkligt församlingshem för Björskogs Församling.” Se separat artikel om Diakonissan Albertina Eriksson och den öde församlingshemstomten i Björskog (Kyrktomten).

När sedan Viktoria dog ett par år senare så fick Astrid tillsammans med Kyrkoherde Gunberg, ärva systrarnas tillgångar, men på grund av oklarheter vad gällde den del som Ruth ägt, ändrades arvet efter överklaganden från syskonbarn. En summa pengar tillföll dock Astrid. Hon var tacksam mot systrarna Leksell och sörjde mycket sin sista ”syster”. Hennes omdöme som hon berättade det för sin son, var att de var mycket snälla och givmilda.

Springschasen Siewerts minnen.

Siewert var på den tiden 14-årig springschas i Valskogs manufakturaffär. Det fanns tre springschasar i Valskog då; utöver Siewert, så var det Konsums och Valskogs handels två schasar, jämnåriga alla tre.

Schasarna lade gärna sina leveranser så att de passade med att ”kaffedags” träffa kamraterna på fiket i Valskog. Där var förstås ett av samtalsämnena de personer som pojkarna for till med sina varor, däribland systrarna Leksell. Ruth handlade väl mest själv eftersom hon bodde nära affärerna, men Viktoria besökte de desto oftare, Siewert dock mer sällan, han körde ju inte ut dagligvaror som sina två kamrater. Han lärde dock känna Viktoria, eller Tora som hon kallades och kallade sig i vardagslag, och så även Rut.

Pojkarna åkte gärna till systrarna Leksell med varor, för de gav alltid 25 öre i dricks. För en 25-öring kunde man få en kokosboll eller en tablettask eller rentav två lösa cigaretter av märket Boy. Tore från Konsum hade det bäst förspänt ”Du heter Tore och jag heter Tora, vi har ju samma namn så därför ska du ha lite extra dricks”, sade Viktoria ofta, och gav Tore dubbel dricks.

Så här 50 år efteråt minns Siewert att systrarna hade klass och stil, var piggögda och att de lade märke till saker och ting, de var helt enkelt intresserade av andra människor, även en 14-årig springschas.

Det var så att Siewert hade ungdomsfinnar. Så mötte han Ruth Leksell en dag nere vid stationen, när finnarna blommat ut som värst. Hon stannade och tittade och sa: Så där ska det inte behöva vara, vänta ska du se, kom hem till mig i morgon kväll så ska jag ordna något åt dig. Tack så mycket svarade Siewert.

Nästa kväll åkte han dit och då fick en kvartersflaska med någon tunn dekokt, det var lite bär och förmodligen lite sprit, och så skulle han badda finnarna med det. Hon hade gjort dekokten själv. Men hon poängterade att det fick lov att stå i två veckor innan han fick börja använda det. Och dekokten visade sig vara mycket bra, hälften av besvären försvann och bättre resultat gick inte att nå på den tiden.

Sievert växte upp och småningom blev han ordförande i Valskogs IK. Också i den egenskapen fick han med Ruth Leksell att göra. Hon ägde festplatsen i Vavle backe. När föreningen skulle ha sin årliga fest där, fick han rådet av sin företrädare att han borde vara mycket artig och försiktig. Det var han, och det var heller aldrig några problem, och det var aldrig tal om att betala. Hon var alltid snäll och vänlig menar Siewert (som också heter Karlsson och nu bor i Kungsör).

Systrarna Leksell och kyrkan

Källa Ingwar Gustavsson
En historia om Ruth Leksell berättades – utan att namn nämndes – i en skrift för ”Luxor megafon”. (inspelare) Bakgrunden var att Ruth bedrev en arg och envis kampanj, dock ej framgångsrik, mot kyrkoherde Ingemar Gunberg, fast egentligen mot kyrkostämman. Den tillsatte så småningom i sitt beråd; ”Kommittén för undanröjande av misshälligheter vid kyrkostämman” för att söka komma till rätta med Ruths ”förföljelse” av Kyrkoherden. Vi citerar ur skriften:
”Han hade dag och natt utsatts för ideliga telefonpåringningar av sin plågoande som överöst honom med otidigheter och de mest upprörda beskyllningar. Så inträdde plötsligt en vändning i historien. Telefontrakasserierna upphörde och friden sänkte sig över herdetjället – Vad var det då som hade hänt? Jo sju församlingsbor, som delade allmänna sympatierna för kyrkoherden hade tillsammans köpt Luxor Megafon (trådbandspelare) som de låtit installera i prästgården…. Magnetrullarna blev ett ovärderligt material för den tillsatta kommittén ….”
Trakasserier eller ej, Ruth Leksell uppfattades som synnerligen svår och besvärlig för den omvittnat snälle och rätt timide kyrkoherden. Det må vara att hon ringde, men framförallt överklagade hon och systern en mängd beslut av såväl kyrkan som kommunen. En som kände systrarna som motståndare var Björskogs sista kommunalnämndsordförande Ewald Carlsson i Sjöholmen.
Han var en gång hemma hos Kyrkoherde Gunberg. Då fick de se Ruth Leksell komma gående mot prästgården. Gunberg kröp ut genom kontorsfönstret. Han orkade inte med den envetna kvinnan – de var oense om någon kyrkofråga. Ewald sade sig förstå den flyende kyrkoherden. Han var nämligen också van vid de ständiga överklagandena och vidhängande oändliga och fruktlösa samtal.
Texten hämtad ur VOV gruppen, Paul Eknöland 30/10 2019

Vikingen Olav Haraldsson

Olav Haraldsson föddes i Norge 995. Olav var i yngre år en framgångsrik viking som plundrade i Mälaren, i Östersjön och runt Danmarks kuster. Han deltog i tronstridigheterna i England när norska vikingar tillsammans med anglosaxare attackerade de danska vikingar som ockuperat London. Olav sägs vara hjärnan bakom raseringen av London Bridge där danskarna hade radat upp ett starkt försvar. Under en räd i Normandie mötte han väletablerade skandinaviska samhällen som antagit kristendomen som religion. Han tog intryck av det här och döptes år 1014.

År 1015 landsteg han med få män i Norge och tog makten från jarlarna Håkon Eriksson och Sven Håkonsson. Under 1016 grundlade han staden Borg som blev norsk huvudstad. Som kung fortsatte han att kristna Norge. Kung Olav var hård och grym. År 1028 avsattes han och fick fly till Ryssland, men, återvände efter ett par år med svenskt stöd och en här på 3600 man för att försöka återta makten. Olav stupade i slaget vid Stiklestad den 29 juli 1030.
Olav uppenbarade sig snart efter sin död och ett stort antal rykten uppstod. En solförmörkelse hade inträffat under slaget vid Stiklestad. Märkliga tecken hade setts vid hans grav och hans helighet uppenbarade sej genom ett antal underverk som skedde i närheten av graven. Personer besökte även Olavs gravplats för att bli botade från sjukdomar, blindhet och dövhet.
Sammantaget fanns här tillräckliga bevis som gjorde att vikingen Olav kunde bli helgonet Sankt Olof och bara ett år efter sin död så helgonförklarades Olav. Kort efter hans död byggdes domkyrkan Nidarosdomen i Trondheim, där hans reliker förvarades.
St Olof blev Nordens första och mest populära helgon och skyddshelgon för de resande på Östersjön.
 
S:t Olofs källa i Valskog
Omkring 1020 kom kung Olav under sin vandring genom Mellansverige till nuvarande Valskog. Där källan ligger idag stötte enligt sägen Olav sin stav för att frambringa vatten. Troligast är det dock en gammal hednisk offerkällas, dessa kristnades ofta för att befolkningen lättare skulle anamma kristendomen. Enligt tron så lät Olav döpa de hedniska invånarna i källan.
Källan har varit större men på 1960-talet så stenades den igen av Valskogbor som var rädda att barn skulle kunna drunkna i den.
 

Källan är det äldsta fornminnet i bygden. Det är också en del i en internationell pilgrimsled.  Här börjar vår bygds historia. Källan ligger i närheten av en gammal stengrund som tros vara den andra i ordningen av Björskogs första kyrkor.

Källan har tidigare använts vid församlingens riddarskoledubbningar. En rit som skulle kunna tas upp igen.

Några av oss i föreningen samt andra Valskogbor som vi kan kalla ”St Olofs källas beskyddare” Arkeolog Hans Ekerow och Per Halldin, har jobbat extra mycket för att lyfta källans betydelse. Det har gjort att Kungsörs Kommun turismansvariga engagerat sig i källan. Därför sitter idag flera vägvisare i trä uppsatta i skogen samt ett St Olofsmärke vid själva källan. Historien om källan finns också inläst i Storyspot appen som man kan ladda ner och lyssna på. Likaså finns den nu också utmärkt på nätet på ”Naturkartan”. Tyvärr blev den under sommaren vandaliserad och även skyltarna uppryckta. Vandaliseringen är ett brott mot fornminneslagen och är anmält till Länsstyrelsen. Kommunen har också varit ute och dokumenterat vandaliseringen. Källans beskyddare har därför ryckt ut i tid och otid och bevakat så att ingen mer vandalisering ska ske. Det är bra om bygdens bor promenerar förbi källan ofta så vi kan undvika framtida vandalisering. Vi har även visat källan för Hans Almgren, historielärare från Arboga och hans kända fru Birgitta. Han skriver på en artikel om trefaldighetskällor vilken ska komma till våren 2021 i lokalpressen. 

Mikael Noren, kontaktperson för Historiegruppen, har skrivit en artikel om St Olofs Källa i årets upplaga av Särimner, Kungsörs Hembygdsförenings årsskrift, som kommer ut nu i december

S:t Olofs källa i Valskog är fornminne och att göra åverkan på denna är förbjudet. Vägen till källan är märkt med skyltar från elljusspåret och från Himmetavägen. Läs mer om Pilgrimsleden Västerbergslagen här.

Carl von Linné

Carl von Linné ni vet han som artklassade stora delar av vår växtlighet. Kanske en av de mest kända svenskarna ute i världen.
På en av sina resor runt riket besökte han Valskog eller snarare Björskog som det då hette. Han hade hört talas om prosten Bredenberg som samlade både fåglar örter och ovanliga växter.
Sagt och gjort! 14 juni 1746 anlände följet till Björskogs prästgård.
Byggnaden revs på 60-talet men låg inte så långt från församlingshemmet. Så här skriver Linné i sin resebok:
Prosten var den kuriösaste ibland alla pastores som vi råkade på vägen, ty han satt sin ro vid lediga timmar, då han var fri från själavården, uti det som Skaparen gjort till människans nöje. Han hade anlagt en liten trädgård och ett litet orangeri, uti vilka han förskaffat sig en stor hop rara och utländska växter. såso, Myrten, citroner, fikon, stockrosor etc. I husen voro hela väggarna betäckte med nät av ståltråd, inom vilka en myckenhet av kanariefåglar sjungde , parades, byggde, kläckte, matade och uppfödde sina ungar. Han hade påfåglar och dufvor av olika arter ibland vilka de spanska duvorna voro de märkvärdigaste. Bien arbetade utanför fönstren och lagade sig nu till svärmning.
Varggropar voro artigt anlagda, i vilka han fångat utom vargar merendels röda rävar och uti hökburen ganska många hökar.
Man kan nästan ana att Linné fann en själsfrände i prosten Bredenberg och jag hänförs över vilka personer som gjort avtryck i bygden 🙂
Källa: Kungariket Kungsör 2, Knut Barr
Målning föreställande Carl von Linné
Carl von Linné 1707-1778

Johan Leksell

När Lars Johan Zefyrinus Leksell (1840–1913) var pastorsadjunkt i Leksand på 1860-talet fick han en söndagsmorgon se en fårskock inne i en havreåker intill prästgården. Han skyndade dit och drev bort fåren. I detsamma kom en Leksandsgumma på vägen och följande samtal utspelade sig:
– Är du dräng i prästgården?
– Nej, jag är präst.
Gumman såg på honom en stund och så sade hon medlidsamt, eftersom hon kunde sin bibel:
– Ja, David han börja som fåraherde han med.
Leksell var även en av grundarna av Leksands Sparbank och blev sedermera kyrkoherde och folkskoleinspektör. Inte nog med det: 67 år gammal utgav han Sveriges första utförligare rimlexikon med 55 000 rimord! Det var för sin tid anmärkningsvärt att en kyrkoherde utgav en bok i ett så profant och ovanligt ämne. Ingen förläggare vågade heller publicera boken som han fick ge ut själv. Några av de finurligare rimorden i lexikonet kan tåla att citeras här:
Fallerej, förgätmigej, jockej, konterfej, lakej, Marseille, nähej, pastej, plebej, timotej.
Befrukten, krumbukten, produkten, tukten, viadukten.
Baldersbrår, Ecuador, fadervår, gutår, semafor.
Begrunda, Kunigunda, Ragunda, rotunda, sammalunda, sekunda. 
Han utnämndes 1879 till kyrkoherde i Björskog och 1882 till folkskoleinspektör.
Sonen Johan Leksell, (1874–1932),uppväxt i Leksand och Björskog, blev en enormt skicklig och rikskänd silhuettklippare. Han var en omtyckt vagabond som cyklade omkring med sax och silhuettpapper. När han var i Ryssland lär han ha suttit på en restaurang i St Petersburg och sett Rasputin, en av Rysslands mest mytomspunna personer.Han klippte honom diskret på avstånd. Hovmästaren såg klippet och lånade det och visade Rasputin. Denne bad Leksell komma till hans bord, varpå Leksell gav honom klippet. Dagen efteråt blev han gäst hos tsaren och klippte hela tsarfamiljen.
Johan Leksell hade även en förkärlek för leksingar och gjorde ett helt album på det temat.
– Jag klipper till dej på två minuter, kunde Johan Leksell säga!
Källa: Leksandshistorier” av Lars Ingels
(VOVgruppen 4/2-2020 Kalle Kava Andersson)

Järnvägsstationen

Anton Johansson berättar om Valskogs järnvägsstation i fornstora dar:
Från Ingwar Gustavssons arkiv.

”Nya” stationshuset, i bakgrunden Järnvägshotellet.

Järnvägsstationen hade 24 anställda. Det fanns 3 väntsalar och ölstuga för drängar i tredjeklassen.

Genom Kungl. resolution av den 27 nov 1845 erhöll Greve A.E. von Rosen rätt att genom ett eller flera bolag under de närmaste 20 åren anlägga järnvägar i Sverige. Sverige var på den tiden ett fattigt land, så engelskt kapital måste anlitas. På grund av detta blev det också engelska byggherrar.
Det hade beslutats att järnväg skulle byggas mellan Köping och Hult vid Vänern. Detta projekt måste dock övergivas och beslut fattades i stället, att om att bygga en bana mellan Örebro och Köping, vilken skulle vara färdig för trafik senast vid 1855 års utgång. Att det inte gick efter beräkning berodde på att kapital saknades.
Man hade kommit i närheten av Ålsäng, då arbetet avstannade på grund av penningbrist. Det var 1500 arbetare som ej fått sin avlöning och det fattades 50 000 riksdaler. Orsaken härtill var att den person i England som hade hand om medlen hade förskingrat allt och senare begått självmord.
Man måst nu avyttra en stor del dragare, samt foder och filtar mm. Ja det gick så långt att rälsen skulle sättas i pant eller att man eventuellt skulle erbjuda staten att övertaga järnvägsbygget.
Arbetet fördyrades dessutom betydligt av att det byggdes för dubbelspår. Särskilt mycket kostade marklösen och brobyggen.
 
Carl XV invigde
På grund av stagnationen reste ett par styrelsemedlemmar över till England och lyckades få tillstånd utgivande av nya aktier, så att arbetet kunde fortsätta, att man till sist kom fram till Arboga. Järnvägen Örebro – Arboga kunde således invigas år 1857 av Carl XV under stora högtidligheter. Den 26 augusti 1857 öppnades trafiken.
Men så var det stopp. Penningvärdet var sådant att någon fortsättning av järnvägsbygget inte kunde äga rum.
Inte förrän i juli 1866 konstituerades Arboga- Köpings Järnvägsaktiebolag på initiativ av grosshandlare A L Örström, Arboga. Bolagsordningen fastställdes den 10 augusti samma år. Bolagets säte skulle vara i Köping. Arbetet med bygget påbörjade genast och 1867 öppnades bandelen för trafik.
Det var en fin prestation, om man betänker att sten måste anskaffas för broar över två vattendrag. Många gånger har jag stått och betraktat mittenpelarna vid Östuna bro, hur fint de är huggna.
Banan byggdes rakt fram från Högsta över Ullvi gärde till den gamla stationen. Då SWB tillkom byggdes den nuvarande kurvan. De som färdades gamla landsvägen över Ullvi gärde kommer säkert ihåg att det var ett par vinklar på vägen strax intill varandra, det var där järnvägen korsade landsvägen.
 
Skolbarn pumpade
Valskog station tillkom alltså 1866-67. Bangården bestod väl då av endast två spår, samt ett stickspår till magasinet och lastkajen. Stationshuset låg på andra sidan om spåren jämfört med nuvarande byggnad och omkring 70 meter söder om denna. Vid järnvägsstationen fanns till en början ett pumphus (vattenstationen flyttades sedan till Kungsör), och där stod “Pumpar-Johan” för ruljangsen. Han pumpade vatten för hand. “Pumpar-Johan” var populär bland skolbarnen, som gick förbi, och det var nästan en förmån att få vara med och pumpa. När två pojkar dragit 100 “slängar” bjöds de på snus av Johan.
 
Lokputsare på ånglokens tid.
Malmtågsloken, som var dåtidens största i Sverige , var 4 stycken 6-kopplade, och avsedda endast för malmtransporter. För person- och godstransporter användes ånglok av mindre format.
I Valskog fanns ett lokstall som hade två spår med plats för 4 – 6 lok. Dessvärre är lokstallet nu rivet sedan länge. Något personalrum fanns inte och ej heller något tvättrum. Lokputsarna fick t.ex nöja sej med att mitt i smällkalla vintern efter skrotning av 5 till 8 fyrar halvnakna och svettiga försöka tvätta sej rena ute i själva stallet.
Lokförarens arbetsuppgifter omfattade först och främst putsning, skrotning av fyren, sotösning och askdragning. Putsning av loken måste göras med största omsorg. Vissa lok hade mässingsdomar, d.v.s. själva ångomen var dold av en huv av mässingsplåt. Denna skulle med tillhjälp av putsjord och olja skuras skinande blank. Så fick t.ex ej mässingsvatten – med risk för böter – användas. Vidare skulle säkerhetsventiler och andra mässingsdetaljer putsas och ses över. Vidare skulle underredet och hjul göras rena. Lokförmannen en grinig gubbe, som var minutiöst noga, att han vid inspektionen som han ofta företog, lyste med en spegel bakom hjulekrarna och på andra svåråtkomliga ställen, för att kontrollera att det var rent överallt.
Skrotning av lokets fyrar tillgick så, att putsarna fick krypa ner genom eldstadsöppningen till rostjärnen, riva upp några stycken och sedan genom öppningen i rostytan skrapa ner aska och slagg i asklådan. Många gånger måste lokputsaren ta med sej en plankstump att stå på för att inte bränna sönder skor och fötter. Alla rostjärn rengjordes från slaggbildningar och lades därefter ordentligt på plats på absolut lika avstånd från varandra.
Lokputsarens arbetstid omfattade tolv timmar i tvåskift – dagskift och nattskift – från 06.00 på fm. till 06.00 på em. och vise versa. Deras arbete var således allt annat än ”dans på rosor”.
Eldarens arbete bestod i första hand i att elda samt att smörja loket, men detta var naturligtvis på långt när inte allt. . Klockan 05.00 fm. började han sota tuberna, som var ca. 250 stycken. Sedan detta var gjort, tömdes kvarvarande vatten och ånga ut ur pannan.. Med det utströmmande vattnet och ångan skulle gravarna rengöras. Eldaren fick då baxa loket fram och tillbaka över graven och styra vattenstrålen så att även sidorna befriades från olja och annan smuts. Sedan började spolningen. Eldaren fick nu sitta i spolskåpet för att vrida och vända strålröret i ett spolhål, så att hela innanmätet, tuberna och rundpannans sidor rengjordes. Sedan pannan fått påfyllning tändes fyren. Under tiden som pannan uppvärmdes fick eldaren hjälpa lokputsaren. När allt detta var klart, var det tid att skynda sej hem, tvätta sej och byta kläder, kasta i sej mat, ta unikaboxen med matsäck, återvända till lokstallet och därefter gå med ett extra malmtåg, som gick nästan alla vardagar sträckan Grängesberg – Oxelösund. Det hela blev ett dagsverke med en arbetstid från 05.00 fm. till 10.35 em.
Tjänstgöringsreglementet var som synes hårt. Bl.a. skulle ”en järnvägsman vara skyldig att tjänstgöra när och var helst påfordras”. Ända fram till 1900 fanns inga bestämda fridagar. Men personalen kunde ju inte alltid arbeta, och ett par dagar i månaden fick namnet ”blankdagar” . Men, sådana dagar hade inte mycket värde ty ”en järnvägsman vara skyldig att tjänstgöra när och var helst påfordras” tillämpades allt för ofta. En bestämmelse från trafikchefen hade emellertid en stor betydelse, var tredje söndag skulle vara fri för att besöka kyrkan och högmässan. Man kan nog med gott samvete kunna påstå att ingen av personalen besökte kyrkan, Än mindre tänkte på den. Själen fick törsta och den tröttkörda kroppen fick i stället njuta av en hel dags vila.
Då Oxelösundsbanan tillkom flyttades det första stationshuset till Ullersäter, och de nuvarande byggdes. Samtidigt utökades bangården till fem spår och så uppfördes lokstall, vattenpump samt vändskiva och kolbod för loken. I pumphuset hade ”Pumpar Johan” sitt tillhåll. Han fick pumpa upp vatten för hand. Av skolbarnen fick han god hjälp. På den tiden fanns det gott om barn och alla som hade sin väg förbi stationen, gick banan, . Det såldes gångbiljetter som berättigade personer att gå på banan. En familjebiljett kostade tre kronor och för enskild person kostade det 1:50. Då fick man gå ett år.
Alla pojkar skulle naturligtvis gå in och pumpa. Då två stycken dragit hundra slängar så blev dom avbytta, och ett par andra fick ta vid. De första blev då bjudna på snus. Det var ju inte så trevligt, många lärde sej här den vanan.
Då Johan kom flyttande till Valskog fanns det ej så gott om bostäder som nu. Det fanns två knektstugor samt skomakare Nygrens stuga på andra sidan landsvägen. Den nuvarande affären Konsum, byggdes av lokförare Frans Gustavsson ( kallad ”Smålänningen”).
För att ”Johan” skulle ha någonstans att bo tilläts han bygga en stuga till sej och sin hustru ”Pumpar-Cari. Det är den stugan trädgårdsmästare Åkerlund ägde på sin tid.
Då malmtrafiken ökade och större lok tillkom räckte ej vattnet i brunnen. Vattenstationen flyttades till Kungsör och då följde Johan och Cari med. 
 
Dålig belysning
När undertecknad började i Valskog år 1897 var det dåligt med belysning på bangården. Det fanns fem 140 watts lampor på stolpar, och det var så gott som intet. Det var inte lätt att vid växling se var man hade vagnar ståendes.
Vid sekelskiftet kom en firma från Sala och installerad acetylengasverk både för inner och ytterbelysning. På bangården sattes två strålkastare upp som spred sken åt två håll, en i vardera änden av mittplattformen. Dessa spred nog ett gott ljus men var till förargelse för lokpersonalen , ty de hade svårt att uppfatta signalerna från våra rovoljelampor. Även till lokstallet drogs rörledning för gasen.
Det gick några år, men vad är bestående i denna världen? Gasverket började sluka för mycket karbid. Vad var orsaken? Snart nog kom man underfund med den. Det luktade karbidgas ute på bangården, i synnerhet ner mot lokstallet. När saken undersöktes visade det sej, att rören var uppfrätta. Av försiktighetsskäl hade rören lagts i kolaska, för att kondensvatten ej skulle uppstå, kondensvattnet kunde frysa och täppa till gasen. I denna kolaska fanns ingredienser som frätte upp järnrören.
Nu blev det luxljus till ytterbelysning (sju lampor) . Efter några år skedde åter en ändring. Det kom då till el-ljus från Jädersbruk. 
 
Stearinljus i vagnarna
Var det dåligt beställt med belysning på bangården i början, så var det inte bättre på tågen. I de gamla engelska vagnarna med fyra dörrar på vardera sidan bestod belysningen av ett stearinljus. Var vagnen avdelad till damkupé , fanns det två stearinljus.
Dessa ljus kunde ej tändas inifrån, utan man måste gå upp på taket. Där fanns en kåpa med lock över och så fick man lyfta upp ljushållaren och tända. När det blåste och regnade var det ganska svårt att tända ljusen. Diverse knep fick då tillgripas t. ex skydda lågan med en regnrock. Det hände mer än en gång att lågan ändå var släckt då man hade gått ner från stegen. Expeditionen fick då göras om.
Svårt var det under vintertid, då det kunde bildas glansis på taket och förenat med livsfara. Mer än en gång måste man krypa på alla fyra för att klara sej.. Omkring sekelskiftet blev det bättre vagnar och fotogenlampor. Efter ytterligare år kom gasbelysningen. Nu vet alla hur det ser ut i en järnvägsvagn. 
 
Ny vändskiva
Liksom vattnet inte räckte, då loken blev större, räckte inte heller den gamla vändskivan, utan en ny måste anskaffas år 1907. Den lades i andra änden av bangården i närheten av Valskogsgårds allén. Min far var bas för arbetet. Det skulle gjutas en cementplatta som centrum skulle stå på. Då arbetet har på gått ett tag träffade man på ”jäsmo”. Då sade min far till bankdirektör Andersson – Här måste vi påla ty annars stoppar det ej. På detta svarade bankdirektören – Det begriper ej Johansson..
Men vad hände? Första vintern försköt sej plattan så att vi fick spetta och använda alla medel för att lyckas vända loken. Arbetare från Eskilstuna kom och kilade upp på en sidan så det gick att vända; snart blev det dock likadant. Åter nya kilar så gick det ett tag igen, men sedan var det stopp. Skivan hade förskjutit sej i sidled så det gick inte med kilar längre.
Nu kom bankdirektören ut för att se på eländet. Då frågade min far: – Var sitter begreppet nu?
Bankdirektören vill dock inte tala vidare om den saken…….
Det blev bestämt att skivan skulle lyftas och grunden skulle undersökas. Det visade sej att det fanns berg på ca en meters djup. Nu fick man åter gräva. Men man stötte på ett nytt hinder, en källåder som var så kraftig att den säkert räckt till hela Valskogs samhälle. Vattnet måste nu avledas innan arbetet kunde fortsätta. Vändskivan blev stående på fast grund, men nu vänds inga lok längre. – den påminner om ”fornstora dar”.
 
"Nya" stationshuset
Vykortet poststämplat Valskog 26-11 1904
Övre raden fr vänster: Öhman, CJ Larsson, Göransson, Anton Johansson, Bergkvist, Merin, Sven Bejron, obekant, Nordin. Samtliga i främre raden obekanta
Fotot föreställer Ullersäter Järnvägsstation öster om Frövi.
Bild, järnvägspersonal 1940 talet Fr.v. ”Kupilo” Andersson, Anton Johansson, Erik Andersson, Gustav Merin, Edvin Eklund, S-H Nilsson, C-J Larsson, Erik Andersson.
Järnvägsstationen och i bakgrunden hotellet
Visan om lilla Calle
I Vadstena var det två som var lite poetiska av sig och diktade en visa, vilken började så här:
På Valskog station har varit
jag mången gång
och även i dess väntsal jag
sjungit mången sång
då kommer lilla Kalle, han
vrålar som en tjur:
ni skall skämmas ni
bondekreatur!
(Lilla Kalle var stinsen)
 
Besvärliga fotogenlampor
År 1912 anlades förreglering av växlar, och samtidigt blev det nya semaforer och försignaler. En åt Arboga hållet mitt för Johan Anderssons smedja i Vavle, en åt Köpingshållet mitt emot ålderdomshemmet och en nedanför Vadstenavägen. I alla dessa var det fotogenlampor vilka skulle tändas och släckas morgon och kväll. När det var kallt och ruskväder kändes det mindre angenämt att ge sej iväg att utföra detta, efteråt var man glad att få gå hem och lägga sej vid elvatiden på kvällen. På den tiden tillämpades ingen ersättning för obekväm arbetstid. Efter några år fick vi Dahle´n-ljus i försignalerna viket blev en stor lättnad. Sedermera infördes elektriskt ljus i semaforerna.
Det är vemodigt att komma hem till Valskog nu och minnas då trafiken hade högkonjunktur. Valskog var ju en stor övergångsstation. Vid sextiden på kvällen hade vi fyra tåg inne på en gång och tre av dom skulle vändas. Förutom detta skulle 63 flaskor vatten in i snälltåget till Stockholm varje kväll. Brokvist katt satt troget och väntade på tåget från Stockholm. Han fick då alltid en strömming.
Stationen var på den tiden bemannad med en stins, två stationsskrivare, två kontorsbiträden, en yngling som biträde vid posten, två förmän, 14 stationskarlar två vagnslyftare och en lokputsare. Nu har det på slutet endast varit en man, och även han är borta.
Det stora fina stationshuset har förändrats betydligt under årens lopp, inte så mycket till det yttre som mer inuti. Vad det yttre beträffar, så har plattformstaket mellan de båda huskropparna försvunnit.
 

Tre väntsalar
Invändigt har stora förändringar skett. Den lilla huskroppen utgjordes av boningsrum. Den stora huskroppen innehöll på övre botten stinsens våning. Den undre bestod av kök, pigkammare, samt första och andra klass väntsalar. Dessa var ej delade med någon vägg utan åtskildes med en valvbåge. I sidorna var speglar infällda. Det fanns ett grönt draperi vid vardera sidan, mycket vackert!

I mitten mellan dessa huskroppar var, från bangården sett, tredje klassens väntsal tvärs genom hela huset. Där serverades öl. Det kunde gå rätt livligt till lördags och söndagskvällar då traktens drängar var samlade. Varje bonde hade ju en eller två drängar på den tiden.
Vidare hade vi bagagerum och expedition, samt en vestibul som förenade de båda väntsalarna.
Så skedde ombyggnad av lokalerna, blev helt omkastade. Expeditionen förlades till tredje klassens rum och tredje klassen kom att flyttas till expeditionens och vestibulens forna yta. Första klass slopades och blev boningsrum.
Till sist: Man kan knappast tala om vilken revolution som då vidtogs. Andra klassen har förvandlats till pannrum, den väntsal som var så snygg och påkostad under Marcus Agrelius tid. Det känns vemodsfullt. Första klassen var buffé och matservering. Förstklassig och fint var det verkligen under Carl Holmbergs tid. Då han slutade omkr. 1895 upphörde också all servering. Innanför andra klassen var det damrum.
De kontrakt som gjordes upp då patron Norman sålde mark till järnvägen, har nu fallit i glömska. Det skulle vara fri passage över bangården. Därför var det alltid noga med att koppla isär vagnar för att få gångvägen fri. En gång hände det att det var endast fyra vagnar för mycket, och då tyckte vederbörande att de kunde väl gå runt dessa vagnar. Men vad hände? Fru Norman kom med tåget från Arboga och hon vägrade bestämt att gå dessa stegen så stationskarlarna fick lyfta henne över vagnarna. Förman Fallén ,som var en stor spjuver sade efteråt – Jag är säker på att hon har märken i låren after alla mina fingrar ty jag nöp så mycket jag kunde.
Ja, de var då de. Nu får vi lämna Valskogs station och minnena!
Anton Johansson
Valskogs järnvägsstation stängdes den 31 maj 196I
Bilderna visar
Anton Johansson
Texten och bilderna är hämtade från ett inlägg i VOV gruppen den 7 februari 2020 av Paul Eknöland

Fruktansvärd eldsvåda i Björskog

År 1920

Publicerat i VOV gruppen 27/4-2020 av Paul Eknöland.
Ingwar Gustavssons arkiv.

Östra och Västra Eknö härjade af eld Tolf hästar innebrända. – Nio byggnader jämnade med jorden.

En våldsam eldsvåda, väl den största som härjat här i trakten, utbröt på onsdagskvällen ute vid Eknö i Björskog socken. Strax efter klockan 10 på aftonen märkte man här i staden hur ett intensivt eldsken upplyste himlavalfvet i söder, och strax efter började lågor och rök slå upp mot högt. Det var tydligt att en större eldsvåda utbrutit någonstans bortåt Barkaröhållet och genom telefonpåringningar blev det omsider klart att de var Eknögårdarna i Björskogs socken, som hemsökts af den röda hanen. Den ena bilen efter den andra susade iväg i kvällens mörker ut från staden bortemot eldplatsen. Och vid 11-tiden kallades äfven Elit (kopian oläslig)———- befäl af båda cheferna med den nya motorsprutan, dragen af stadens lastbil.

Brandplatsen företrädde den allra hemskaste anblick. Elden hade strax före kl. 10 börjat i en av stallbyggnaderna vid Västra Eknö gård och fick genast rasande fart. Det var att ögonblickligen försöka få ut djuren, men endast tre lyckades man rädda. De öfvriga, elva mycket värdefulla åk- och draghästar och ett föl omkommo i lågorna. En häst,som fått grimman afbränd, lyckades själ ta sej ur båset och kom raglande ut på gården, men var så illa bränd, att genast måste dödas. På mindre än en halftimma var stallet nerbrunnet.

Genom eldskenet och de kringflygande gnistorna och bränderna kallades snart folk samman från byarna runt omkring och de ena laget efter de andra anlände med handsprutor och annan eldsläckningsmateriel. I den rasande stormen fick man emellertid, utan att kunna göra något åt saken, bevittna huru elden från stallbyggnaden vid V Eknö kastade sig öfver till en ca 150 m. därifrån belägen ladugård vid Ö Eknö gård, och härifrån hoppade sedan lågorna från ena

(kopian oläslig)——– antändes från de olika byggnaderna slogo lågorna högt i skyn. Ett praktfullt men oerhört hemskt skådespel! På grund av vattenbristen var läget förtvifladt. Brandmanskapet från bygden stod fullständigt maktlösa och ej heller Arbogamanskapet med sin handspruta, som anlänt, kunde göra någon större nytta. Då Elitkåren vid tolftiden kom till platsen, fanns ingenting att göra för att rädda de antända byggnaderna, utan man fick inrikta sig på att så vidt som möjligt begränsa elden och söka rädda, som ej ännu antänts. En brunn pumpades snart läns och sedan fick man söka vatten i en grop i en trädgård. Från klockan 12 till klockan 4 på morgonen var sprutan igång och då ansågs faran för eldens vidare spridning vara överståenden. Förutom den stallbyggnad vid V Eknö som först brann ned, hade då ej mindre än åtta byggnader vid Ö Eknö jämnats vid jorden: mangårdsbyggnaden i två våningar, två statstugor, ladugården, nyrestaurerad, stor loge, magasin, vedbod, stall.

Elden började som sagt strax före kl. 10. Tvenne damer, som sutto uppe i Ö Eknö, befunno sej plötsligen i mörker. En kortslutning hade inträffat. De sprungo ut på gården och märkte då ett eldsken från stallet vid granngården samt slog allarm. Den ene av ägarne till V Eknö med hvilken Köpings Posten hade ett samtal, omtalade, ett elden börjat i stallgafveln, alldeles där huvudledningen går in. Det var också hans uppfattning, att elden uppkommit af kortslutning, orsakat av att ledningstrådarna till följd av blåsten slagit ihop och kortslutning på så sätt uppstått. Denna mening delas också av den montör som insatt ledningen.

Den ena husbonden vid V Eknö hade vid 8-tiden gått ronden genom stall och ladugård, men ej sett något misstänkt.

Vid V Eknö innebrunno, förutom de tolf hästarna hvarav en del var nyinköpta, 120 stycken bänkfönster, 25 stycken selar, all handredskap, något foder mm. Byggnaden var försäkrad för 6,000 kr. och samtliga gårdens djur för 40 000 kr. häri ingå då ett 30-tal nötboskap, 15 hästar och 4 föl. Samtliga hästar hann man lösskära från deras bindslen utom en, men att få ut mer än tre visade sej omöjligt.

Ladugården och stallet vid Ö Eknö innehöllo ett 35-tal nötboskap, 14 hästar, 5 föl, m m och dessa lyckades amn få ut. Innebrända blefvo 2-3 svin, ca 40 höns och förmodligen 2 får, som voro utsläppta, men som antagligen gått i i lågorna igen. Allt foder och all spannmål, däraf ett par hundra säckar höstsäd, ca 700 säckar hafvre, 50 – 60 ton hö alla inre inventarier blefvo lågornas rov, Så godt som alla redskap och maskiner förstördes likaledes. Man lyckades emellertid rädda ett tröskverk, motorplogen och bilen. Från hufvudbyggnaden fick man ut endast obetydligt med möbler, däribland skrifbord med värdepapper. Allt det övriga synnerligen gedigna inredet brann upp och de enda i klädväg, som räddades, varde persedlar som man i hast tog på sej. Även i statbyggnaden brann de mesta inne, däraf ca 38 kr i kontanter, tillhörigt mjölkerskan.

Äfven här har man försäkrat men gör, liksom på granngården, stora förluster.

Ägare till V Eknö äro herr Larsson och Andersson och till Ö Eknö bröderna Efraim och Elias Jonsson, som jämte mor och syster bebodde mangårdsbyggnaden.

Eldskenet, som upplyste hela södra himlavalfvet, var så intensivt, att det syntes långt uppåt bergslagen, åt Himmetahållet, åt Eskilstunahållet, ja i Västerås och Hallstahammar.

I eldsläckningen antages c:a 300 personer ha deltagit men vattenbristen var oerhörd. Arbogaån flyter på 3 kmavstånd, men frågan är, om man under denna storm kunnat rädda något av de antända byggnaderna, även om man haft tillgång på vatten och sprutor.

 

Ö Eknö innefattar c:a 400 tnl åker och V Eknö är något mindre.

Eftersläckning pågått i går, natt och dag med gårdarnas samlade uppbåd och folk från kringliggande byar. Det kolar och brinner ännu i halmstackar och ruinhögar och vatten som köres med ett femtontal hästar från källorna i trakten, öses öfver de rykande högarna af vad som en gång var kära hemvist för djur och människor.

Polisutredning hölls i går av landsfiskal Jacobsson, Arboga, men något utöfver hvad som redan är känt kom ej i dagen och den antagliga orsaken till eldsvådan ansågs kortslutning vara.

I Bergslagsbladet av den15 nov 1920 stod att läsa:
Att stallet på V Eknö var försäkrat för 6 000 kr
Och hästarna för 40 000 kr
Ö Eknö är försäkrat för 200 000 kr
Inre inventarier försäkrat för 1 500kr
En kännbar förlust. Bara Salongens möbler kostade 10 000
Mattor och två kristallkronor oberäknade.

Köpings Posten anger tidpunkten till onsdag den 10 november vid 10-tiden.

Bilder år 1920. Birger Jonsson 15 år betraktar resterna av manngårdsbyggnaden. Två bilder visar återuppbyggnaden av byggnaden.

Läs mer på eknogard.se 

Minnen från Valskog

Nedskrivet av Ritwa Åstedt
Publicerat i VOV gruppen 6 maj 2020

Det gamla hyreshuset även kallat gamla posthuset är en bostadsrättsförening. Huset började byggas 1959 och var inflyttningsklart 1960. Det var en byggherre från Avesta som byggde huset och Kungsörs kommun var initiativtagaren. Evald Carlsson i Sjöholmen var första ordförande i bostadsrättsföreningen.

I huset inrymdes Posten, postmästare var Herty Larsson hon bodde i Parma.

Tågen stannade i Valskog och Herty körde ned posten på en kärra till stationen för vidarebefordran till Köping. Senare skaffade posten egna bilar som kom och hämtade posten i Valskog. Linnea Skogman var postmästare efter Herty Larsson. Det byggdes ett nytt Konsum och i det huset flyttade även posten in 1980. Linnea Skogman flyttade och Ritwa Åstedt blev den sista postmästaren i Valskog. Posten i Valskog stängdes år 1993. Valskog hade postadress 731 60 Köping ett tag men efter påtryckningar av Ritwa Åstedt fick Valskog postadress 731 60 Valskog.

Sparbanken hade lokal bredvid posten och sköttes av Ulla Backe.

Familjen Beijer, Edmund och Hermine hade bageri på Västra Långgatan, det bakades bl a tysklimpor som var jättegoda. Receptet är sålt till Bivurs konditori. I huset på Västra Långgatan, rymdes även konditori det flyttades till sk posthuset när det blev klar 1960. Då öppnade Edmund och Hemine kiosk där konditoriet hade varit, kiosken stängdes 1979.

Bakom disken i konditoriet stod Hermine tillsammans med Mitsy Hansen. I källaren under kondiset var det bageri. Beijers sålde konditoriet till Mitsy Hansen och Grundstedt.

Konditoriet var en träffpunkt för Valskogs ungdomar. Det fanns en jukebox där man kunde spela 1 skiva för 25 öre eller 5 skivor för 1 kr. Vi drack Haiwaa dricka direkt ur flaskan med två sugrör och lyssnade på skivor. Det kom ungdomar från Arboga och Köping till Valskogs fiket, per moped, motorcykel eller bil.

Konditoriet stängdes 1973 och det blev bibliotek. Nu är även biblioteket borta sedan år 2010.

Bankens lokaler har Valskogs IK tagit över likaså postens lokaler.

 

Distriktsköterske mottagningen var inrymt på nedre botten i huset och det var bastanta Syster Sigrid som arbetade där.

På 1960-talet fanns det många utlänningar i lilla Valskog. Det fanns finländare, ungrare, danskar, polacker och tyskar. Det var aldrig några problem med kamratskap, alla var tillsammans. Klart det retades ibland, när ungrarna ropade på anjo (mamma) och finnarna ropade på äiti, då härmades det i korus.

På Västerlånggatan finns det ett hus som kallas för Baracken. Där bodde Örtenmark i början av 1960-talet. Han var mycket för ungdomar och öppnade nedre våningen där vi fick vara och spela skivor och umgås. Senare öppnades något som kallades för Monaco på Villagatan, där fanns det flipperspel, skivspelare, varm korv och läskedrycker. Bilden visar post Maria som i början av 1900 talet vandrade med posten från Valskog till Kungs Barkarö.

Ritwa Åstedt

Valskog på 1940-talet

Några citat ur Ingjald Anderssons sammanställning om Valskog på 1940-talet:
Tre frikyrkoförsamlingar fanns
Filadelfiaförsamlingen (Sion), Missionsförsamlingen (Missionshuset) och Baptistförsamlingen (Klippan)
Handlare
Konsum, Carl Larsson, Valskogs handel, Bagar Larsson som alla sålde specerier och mycket annat. Det skall också ha funnits en butik benämnd Snusbo. Den var belägen i T- korset riksvägen- vägen mot Kungs Barkarö. Själva huset fanns kvar på 50-talet men då i ett miserabelt skick.
Slaktare
Axel Wallón och Anton Persson
Anton Persson var en mästerslaktare. Under kriget när de var slaktlicens slaktade han en halv ko.
Konfektion
Herman Carlsson hade konfektionsaffär, dit kom nasarna för att fylla på sina varulager.
Skomakare
Hjalmar Svärd, som hade sin verkstad i huset bakom missionshuset
Herbert Petterson hade sitt skomakeri i anslutning till bostaden. Båda skomakarna var söndagsskollärare i missionshuset.
Motor- och cykelverkstäder och hovslagare
Motor-Kalle hade sin verkstad i Murskogen.
Öhman som var urmakare och var även järnvägare.
Evald Sterner hade cykelverkstad i ett hus på Villagatan, som döptes till Casinot för där spelades 21 ganska hårt.
Hovslagare och smed fanns i smedjan, Huset finns ännu kvar (2011)
Målare
Jansson som kallades Målar-gult (förmodligen färgblind) eftersom alla kök han målade fick en gul färgton.
En annan målare kallades Kucklemuck, hans riktiga namn är obekant.
Evald Karlsson som kallades Källarbo-Edvin, han hade bott i Källarboa på Gustav Erikssons tomt. Stugan är tyvärr riven.
Snickare
Gustav Eriksson. Han räddade många Björskogsbors möbler.
Ståhle som också var vaktmästare för Godtemplarlokalen.
 
 
Trädgårdsmästare
Norling, hade trädgård efter Villagatan
Åkerlund, hade en trädgård efter Himmetavägen. Åkerlund stod även vid konsumknuten och sålde glass på sommaren och varm korv på vintern.
Taxirörelse
Edvin Öberg
Martin Rosenkvist
Brinkegård
Ivan Svensson, för Ivan körde det ihop sej en gång, han fick två körningar samma dag.
Posten
Posten låg på Villagatan 7, föreståndarinnan hette Anna Hällkvist och medhjälpare var Åke Åkerlund. Åke fraktade post mellan järnvägstationen och posten och vise versa.
Ritva Åstedt var postföreståndare i nya posthuset
Biograf
I godtemplarhuset var de bio varannan tisdag, Träbänkar och två pausar. Filmen började först då Grosshandlare Herman Carlsson kommit.
Samlingspunkt för ungdomen
En viktig samlingspunkt var ”AXELIKIOSKEN”, den kiosken låg efter Sockenvägen.
Axel var son till Karl 61:an Andersson som bodde i banvaktstugan vid kyrkan.
Från Ingwar Gustavssons arkiv

Lådberga gård 1600 - 1800 talet

Text bild Ingwar Gustavssons arkiv. från VOV gruppen 21/12-19
 

Så kunde livet gestalta sej på Lådberga gård under 1600-1800 talet.

Lådberga tillhörde det så kallade indelningsverket. Varje soldat och officer skulle ha en egen bostad. Eric Dahlberg den berömda arkitekten ritade torp åt de meniga knektarna och större bostäder åt officerarna.

Lådberga blev boställe åt kaptenerna vid Västmanlands regemente. Kaptenerna hade i allmänhet adliga namn. Så som Craford, von Snolsky, von Falkenstein, von Groot, Wrangel, von Scheven med flera. Mest bekant är Karl Frestare son till Per Frestare. Karl Frestare var med Karl XII i Poltava och satt fången i 13 år. Han blev frigiven 1724 och kom då till Lådberga, han bodde där i 22 år. Han hade 16 barn.1874 skrev Anders Eriksson under arrendekontraktet på Västerås slott, och blev då arrendator på Lådberga.
Arrende kontrakt
Lådberga
Sedan genom utfärdad Allmän kungörelse den 28 Oktober 1874 Auktion till borrtarrenderande för indelningshafwarens räkning på tjugo års tid af Kompani Chief Bostället vid Kungliga Westmanlands Regemente Lådberga Ett Mantal Krono, beläget uti Åkerbo Härad och Björskogs Socken af Westmanlands Län blifwit utlyst att hållas å Kunkl. Slottet i Westerås den 25:te Nowember innevarande år 1874, för hvilket Boställe Årliga Arrende afgiften blifwit bestämd till inemot Tvåhundrafemtio kubikfot Spannmål, hälften Råg och hälften Korn samt Sexhundrade Kronor i penningar så harwid werkställdt utrop Hemmensägare Jonas A. Eriksson från Första Kohlabäcks Socken gjordt högsta arrendeanbudet ute Årligt Arrende af Twå Hundra femtio kubikfot spannmål och nio Hundrade Kronor i penningar för hwilka åtaganden fullständigt godkänd Borgen för de fem /5/ första arrende åren blifwet ställd i anledning ??? Kungl Westmanlands Regementes Boställe Direktiör … A. Eriksson ingå föjande kontrakt
A. Eriksson inga följande kontrakt
 
Uppdrages och öfwerlåtes af Hemmansägare sonen A. Eriksson i Första under Arrende på /20/ års tid räknadt ifrån Midfastan år 1876 till samma tid 1896. Bostället Lådberga Ett mantal Krono, med alla dertill hörande ägor, byggnader lägenheter och förmåner emot ett Årligt Arrende af Twåhundrafemtio /25 / Kubikfot Spannmål hälften råg och hälften Korn som kommer att af Arrendatorn lösas innan den 25:te Februari hvarje år, med penningar efter Medelvärdet af de tio nästföregående årens Medel Markegångspris i Länet och tillagd Jordsellön för Spannemålen af Åtta öre för hwarje Kubikfot samt jemte detta Natura Arennde den af Arrendatoren wid Auktionen erbjudna Årliga kontanta penningar afgiften af Nio Hundrade /900/ Kronor
Anders och han familj fick flytta in i en av flygelbyggnaderna, nuvarande museet. Anders var en skicklig vagnmakare. Han inredde stora rummet till snickarverkstad. Många av hans verktyg finns i dag i muséet. Man kan tänka att det var trångt om utrymmet.
 
Kaptenens barn var noga övervakade av barnjungfrurna och pigorna så att inte lekte med arrendatorn barn. Det var för stor rangskillnad. Utedasset tex var uppdelat i två avdelningar. En avdelning för kaptenen med familj och en för lägre stående arrendatorer, pigor och drängar.
Indelningsverket upphörde 1901 och då fick familjen Eriksson flytta in i stora huset. 1947 renoverades stora huset och man fick en kortare tid bo i flygelbyggnaden igen. Då fam. Eriksson nu flyttade in i det renoverade och moderniserade stora huset så blev den lilla flygelbyggnaden tom. Man förvandlade det då till muséeum. Där hänger i dag bla Vagnmakarverktygen på väggarna och många andra föremål redskap som använts på gården. Många redskap är unika och intressanta.
 
Livet på Lådberga är väl dokumenterat av en fotograf. Det var nämligen så att en piga på gården hade en fästman som var fotograf.

Leksellska samlingarna

Västerås i stadsarkivet den 31 jan. 1967
Sven Olsson, stadsarkivarie
367 LEKSELLSKA SAMLINGARNA
När kronofogden L.J. Leksell och Carolina Erelius, prästdotter från Gagnef, i början av 1830-talet bildade hjonelag i Hedemora, grundades en rätt märklig släkt. Kronofogden själv (1792-1859) bröt ej mycket av från mängden av kolleger, skötte sin tjänst och dog fattig. Men makan Carolina (1800-1894) var inget dussinfruntimmer, tjänstgjorde som vaccinatris, först i Gagnef, sedan i Hedemora, i över 55 år, fick medalj för sin gärning och satt fattig men ärad i den tacksamma småstaden till sin sena död. Hon kände allt och alla där, och hennes brev är en utomordentlig källa till ortens personhistoria. Hos henne i den Leksellska gården, hjälpande, bodde äldsta dottern Amanda (f. 1834), en människa med mycket gott hjärta.

Carolina Leksells andra dotter, Rosalia (1838-1917), var en högt begåvad och djupt religiös kvinna, förskaffade sig mest på egen hand en god humanistisk bildning, tjänstgjorde som guvernant i närmare tre årtionden (t.o.m. 1886), hos Ulfar Arfwedsöner, Clasöner och Sandbergar och drev sedan privatskola i födelsestaden. Älskad och aktad av alla, var hon “tante Rosa” med hela Hedemora. Även hennes brev är ett biografisk material av rang. Såväl hennes som moders korrespondens speglar dessutom regionshistoriskt intressanta stämningar och förlopp under väckelsekristendomens genombrottsdecennier.

Brodern Lars Johan Zephyrinus Leksell (1840-1913) genomgick Falu skola och skaffade sig under stora ekonomiska svårigheter, delvis avhjälpta genom informatorstjänst, en prästerlig utbildning. Han prästvigdes i Göteborg år 1865 och fick samma år sin första tjänst. Det var i hembygden, närmare bestämt i Leksand. År 1870 tillträdde han komministertjänsten i Amundsberg (Amsberg). År 1879 utnämndes han till kyrkoherde i Björskog. Som sådan installerades han 1881. Ehuru ibland lockad återvända till Dalom, kvarstannade han här till sin död. Under sin vistelse i Amsberg gjorde han banbrytande insatser för dövstumsundervisningen, och efter sin flyttning till Västmanland verkade han under en lång följd av år som folkskoleinspektör i sitt färdernelandskap. Han var en dugande präst och skolman. Som modern och äldsta systern var han formellt rikt begåvad. Han författade vårt lands första rimlexikon och flera andra skrifter. Hans brev är en njutbar och ofta intressant läsning. Hjälpsam och generös, drabbades han tidvis av stora ekonomiska svårigheter, men han övervann dem och lät dem ej påverka sitt goda lynne.

Janne Leksell gifte sig i augusti 1872 med Christina Cederberg (1844-1889), en av döttrarna i 21-barnsäktenskapet mellan kyrkoherden i Röddinge Johan Daniel Cederberg (1808-1887) och Augusta Angel (1820-1890). De Cederbergska besöken i det leksellska hemmet i Amsberg och Björskog avsatte strödda brev som egentligen ej tillhör de leksellska samlingarna. Den
hjärtegoda Christina Leksell skänkte sin make åtta barn, Johan (1874-1932), Ernst (f. 1875, död s.å.), Gustaf (f. 1876), Sigrid (f. 1877), Fritiof (1883-1900), Ruth (1880-1962), Viktoria (f. 1881) och Ingeborg (f. 1885). Alla dessa har som modern varit arkivblidare.

Av stort intresse är givetvis konstnär Johan Leksells samling. Johan Leksell, “svartmästaren” betraktas tämligen allmänt som den främste svenske silhouettklipparen genom alla tider. Hans djur, hans luffare, hans porträtt präglas av liv, humor, rörelse och kraft. Tyvärr hämmades Johan Leksell i sin gärning av själslig ohälsa, avläsbar i breven till systern Ruth.
Denna och systern Viktoria övertog skötseln av hemmet efter fadern. Fröken Viktoria Leksell arrenderade under ett 30-tal år Björskogs prästgård – en karlakvinna utan vank. Systern och hon var dessutom pionjärer i fruktkonserveringens konst i Sverige. Fröken Ruth spred med sina konserveringskurser det leksellska namnet vida över landet. De båda systrarna Leksell i Valskog förvärvade sig under ett halvt sekel av idog gärning ett stadgat anseende för duglighet, stridbarhet och originalitet. Fröken Viktoria Leksell donerade år 1965 de nedan redovisade Leksellska samlingarna till Västerås stad.

Direktören Gustaf Leksell blev den som kom att föra namnet vidare. Den mest kände av hans söner är den framstående medicinaren professor Lars Leksell.
Sigrid Leksell tillbringade i seklets början några år i USA, gifte sig år 1919 med konstnär Rudolf Lönne och bor i Hedemora.
Ingeborg Leksell var som systrarna mycket aktiv, lät utbilda sig till sjukgymnast, bedrev under första världskriget och de svåra åren därefter fri praktik i Tyskland, senare i USA där hon ännu vistas. Hon representeras här av en vacker samling vykort.

All korrespondens har registrerats i separata brevskrivarförteckningar.
Hela arkivet i buntar.
Västerås i stadsarkivet den 31 jan. 1967
Sven Olsson
stadsarkivarie

https://sok.riksarkivet.se/agent/nvdB4KIkna6tTtfOBqVTr3

Tidningsurklipp ur tidningen Idun
Tidningsurklipp ur tidningen Idun
Till minne av Johan Leksell som ligger begravd på kyrkogården vid Björskogs kyrka i Valskog

Här kommer mer artiklar inom kort

Historiegruppen!